Aftonbladet – 29 december 1864, sida 3

rm I Jag måste genast lemna er?, yttrade ham dystert. En olycka, som helt nyss inträtfat med en nära vän till mig, gör det nödvändigt att jag begifver mig af ofördröjlien. g Hvad har då händt?? -— Ida betraktade oroligt sin man. Under det du var borta hos Emelie, gjorde jag en promenadridt i sällskap med min omförmälta vän, Vi hade ej hunnit längre än till Nybron, då hans häst, skrämd af något föremål på gatan, skyggade häftigt åt sidan och kastade ryttaren till marken.? Store Gud!? ropade Ida bleknande; 7tänk om det varit du!? Den enas lif, Ida lilla, är väl af lika högt värde som en annans...? Skadade han sig illa?? Jag fruktar, ohjelpligt, till eeh med. Det torde således hända att jag icke återkommer i afton. Vänta mig derföre icke,? ?Men hvem är det då, i hvilkens öde du tager så nära del? Hvem det är?... Min bästa vän, min bror... med ett ord... Edvard Werner?, yttrade Helge långsamt och dröjande. Emelie, som helt förströdd lyssnat till sin slägtinges berättelse, spratt bärvid el likasom träffad af ett elektriskt slag, Me ett anskri störtade hon upp och ilade fram till den unge löjtnanten. Helge!? utbrast hon med en röst, darrande af ångest. 7Jag besvär dig att bevilja den första, den enda bön jeg någon sin ställt till dig... tag mig med dig till Edvard.? Du följa med, Emelie... omöjligt!... Hvad skulle din mor — hvad skulle verk d s en säga? futet .