Aftonbladet – 29 december 1864, sida 2

Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 19 Dee. De utländska makternas ställning till den schleswig-holsteinska frågan har redan varit föremål lör mycket ordande i tidningarne. Jag har flera gånger fäst uppmärksamheten på sammanhanget mellan det nu brännande nordiska problemet och den italienska gåtans framtida lösning, hvarigenom Österrike paralyseras, äfvensom på bevekelsegrunden till den franska återhållsamheien, hvilken varit så gynnsam för de preussiska planerna. Frankrikes tortfarande neutralitet kan icke längre såsom förr förklaras genom det agg, som lord Russells tvära afslag på kongressförslaget i November förra året väckte. Frankrikes afsigter gå längre. Tuilerieskabinettet har å sin sida, lika väl som Österrike, framför allt Italien i ögonsigte, och Preussens förstärkande är välkommet för det, emedan den ur protesten mot medeltidens romerska rike utgångna staten, trots alla i detta ögonblick mellun Wien och Berlin inför de politiska begaparne uppförda enighetskomedier, har till sin uppgift att bekämpa den österrikiska makten. I derna anda måste man förstå kejsar Napoleons yttrande nyligen om Preussen: Il ya tä faire quelque ehose avec cette nation! Frankrike skall icke så snart ingripa i de nordiska förhållandena, och skulle det verkligen bli allvar af de preussiska annexionsplanerna, skulle de sannolikt minst hos Frankrike stöta på motstånd. Jag har härvid naturligtvis, gåsom det anstår en samvetsgrann berättare, blott det faktiska förhållandet i sigte. Det är edra läsare bekant, att det preussiska liberala partiet icke precis svärmar för hertigdömenas införlifvande med Preussen, utan anser en närmare anslutning af Schleswig-Holstein till Preussen i militäriskt, maritimt och handelspolitiskt afseende rådligare under nuvarande omständigheter och påyrkar ifrigt, att ingenting må beslutas eller ske utan hertigdömenas sjelfbestämning och utan att befolkningen får yttra sig. För att återkomma till utlandets fällning, så är det af stort intresse att betrakta den ryska politikens mycket slingriga ormrörelser i denna fråga. Kabinettet i Petersburg befinner sig i icke ringa förlägenhet. Det har af gammalt befrämjat upprätthållandet af svaga stater vid Östersjön, emedan dessa ej kunna hämmande ställa sig i vägen för dess egen maktutveckling på de nordiska hafven. Af detta skäl uppträdde Ryssland änvu på konferensen i London såsom 1852 års traktats ifrigaste försvarare. Sedermera gynnade Ryssland den oldenburgska kandidaturen, emedan man i Petersburg trodde, alt storhertigen af Oldenburg, i egenskap af en redan naturaliserad tysk furste, bättre skulle kunna motverka de preussiska afsigterna, isynnerhet beträffande marinstationen, hvilken af lätt begripliga skäl ingifver Ryssland det största bekymret, än den i Kiel residerande parvenyen, hvilken trots sina uppenbart mera grundade arfsanspråk ilång tid ännu måste anlita Preussen om understöd. Storhertigen af Oldenburg skulle dessutom på annat sätt kunna afspisa den preussiska ärelystnaden, antingen genom afträdande af områden vid Jahde eller genom afståendet af några enklaver, t. ex. Birkenfelds eller Eutins. Dylika tankar förmådde kejsar Alexander att skrifva Kissingerbrefvet af den 19 sistlidne Juni, hvari han lofvade storhertigen att afstå sina förmenta rättigheter till Schleswig-Holstein. Men då oldenburgarens utsigter sedermera började allt mer och mer sjunka, gjorde Ryssland svårigheter i afseende på formen för afträdelsen, så att storhertigen icke kunde er: hålla afsägelseurkunden i definitiv och för honom mera gagnelig form. Jag harredan örut utredt detta förhållande. Med en af lessa plötsliga volter, som äro egna för den noskovitiska politiken, söker Ryssland, selan det ej längre tror sig kunna förhindra Preussen att få fast fot vid Östersjön, att tälla sig så väl som möjligt med detta and. Ryktena förökas, att Ryssland ämnar fträda sina förmenta anspråk till Preussen ntingen direkt eller genom storhertigen af )Idenburg. Det räknar allt framgent på Preussens understöd i den polska frågan och anske äfven, i fall en kongress längre fram kulle bli af, i den orientaliska. Man bör alla händelser behålla denna mörka punkt id den diplomatiska horisonten i ögonsigte. Undertecknandet af slutprotokollet i unerhandlingarne med Frankrike rörande det ranskt-tyska handelsfördraget af år 1862, vilket ilörsiggick den 14 dennes, har gjort tt mycket gynnsamt intryck. Traktaten ar, oberäknadt några oväsentliga efterifter åt några tullföreningsregeringar, oförndradt genomgått underhandlingarnes skärsId. Österrike hade i sina förtroliga rådlägningar med Preussen fordrat flera efterifter, hvilka skulle underlätta en tulluppörelse mellan Österrike och tullföreningen amt derigenom på ett betänkligt sätt för amtiden binda denna sistnämnda. De anska underhandlarnes och de preussiska