Aftonbladet – 29 december 1864, sida 2

derad hos slägtingar. Då fru Hellings svä gerska inflyttade till Stockholm, hade den förra hos henne sökt och erhållit ett hem. Lika tarfligt och anspråkslöst som prostinnans möblemang var, lika mycken yppighet och elegans rådde i den andra hälften af våningen. Fru Hellings mobilier voro visserligen också, sedan hennes giftermål, i det närmaste oförändrade; men möblerna, ehuru gammaldags, voro icke dessmindre aj de dyrbaraste råämnen. Rika sideudraperier betäckte fönsterna; soffor och stolar voro klädda med tjockt, ostindiskt moire, och trävirket, med sitt fint utskurna bildhuggeriarbete, var dels af ebenholz och dels af massiv mahogny. Det är afton; fru Helling och Emelie hafva nyss tagit godnatt af sina anhöriga samt begifvit sig in till sitt; men då det ännu är för tidigt att gå till hvila, hafva mor och dotter tagit plats i förmakssoffan. Deras egen domestik, fru Hellings f. d. kammarjungfru, som troget rot sin matmoder under hennes flyttningar hit och dit, inträdde, tände lampan, 8 ällde den på bordet framför soffan, samt aflägsnade sig åter. Således är du alls inte porterad för att bivista balen hos friherrinnan i morgon? frågade fru Helling, i det hon upptog en tandpetare af guld och lät den öfverfara sina vackra, ännu odecimerade tandrader. Jag skulle helst önska att slippa, ytrade Emelie bönfallande, såvida mamma cke har något deremot? . Bevars, min söta, tycker du att jag vill Mlägga dig något tvång? Fru Helling qväfde in gäspving och fortfor: Jag finner det sndast högst oget att du vid dina år hyser mn sådan obenägenuhet attsöka förströelser.4 Emelie teg, ennes mor återtog: SVäl är dåt saont, som baron säger, att