från de eröfrade provinserna; Preussen förbjuder högdraget tyska förbundets inblandning i afseende på de till Preussen och Osterrike afträdda länder; än framställer Preussen anspråk på att få behålla hertigdömena såsom sin egendom, än underhandlar det med prinsen af Augustenborg rörande de för detsamma förmånliga vilkor, på hvilka det må kunna finna med sina syften öfverensstämmande att till honom sälja en suveränitet: i denna affär är Preussen allt, blidkande Österrike och föraktande hvarje annan tysk makt. Men hvad har väl nu Preussen sjelf vunnit på sitt deltagande uti detta europeiska brott? Hela vinsten deraf tillfaller två personer, konungen af Preussen och hr von Bismarck. Preussiska folket har deremot förlorat mera deruppå än sjelfva Danmark. För ett år sedan var Preussen ett konstitutionelt konungarike; dess parlament egde en viss andäul i landets styrelse, och konungen jemte hans minister voro underkastade kontroll. Men hvem hör numera talas om någon parlamentarisk opposition eller någon kontroll från folkets sida. Konungen har mutat preussiska folket med skimret af berörde våldshandling, och folket har å sin sida uppgifvit alla anspråk på medborgerliga rättigheter eller åtminstone hvarje rättighet att utöfva kontroll. Allt hvad Preussens folk under fjorton års tid arbetat på, detharnu kastats bort lör den lumpna fördelen att för konungen af Preussen erhålla antingen ett litet större område att regera öfver, eller ock ett öfvervägande inflytande vid till. sältande af en lydfurste i en annan liten tysk stat. Resultatet af årets händelser har för preussiska folket bestått deruti, att det låtit det militära elementet taga öfverhunden framför hvarje annat element, samt att statsskicket före 1848 blifvit återstäldt. Ha väl alltså preussarne något skäl att fröjda sig öfver deras andel i detta årets verk? Det återstår oss nu blott att tala om ställningen i hertigdömena, hvilka voro första orsaken till detta års krig. Man behöfver ej mycket orda om berörde ställning. Det land, som utgjort skådeplatsen för militära ockupationer och varit underkastadt tvungna kontributioner, har ej behofaf någon vidare beskrifning. Vi ha redan sett dess befolkning sända deputationer till konungen al Danmark för att beklaga sitt öde; och vi veta, att de nu komma att få utbyta dan ska styrelsens obetydliga olägenheter emot Preussens tunga beskattning och tyranniska byråkrati. När allt noga öfverväges, så san man svårligen påstå, alt Danmark, hvars förluster i blod, penningar och länder vi alla djupt beklaga, har att sörja öfver flera plyckor under det nu tillryggalagda sorgeiret än dem, hvilka drabbat dess förföljare och plundrare.?