Aftonbladet – 28 december 1864, sida 2

hon bittert ångrat sitt oförklarliga — och oförlätliga lättsinne...... I en liten vacker våning nära Blasiiholmstorget hade Helge Cederstam med sin unga fru uppslagit sitt tjäll, Den lilla frun har betydligt embellerat sedan vi sist sågo henne. En skönhet är hon visserligen icke nu, mera än förr, men rätt täck, söt och iutagande — pikant? till och med, enligt det enstämmiga omdömet af hennes mans kamrater, och herrar officerare pläga ju vara konnässöreri dylika fall. Vi finna Ida stående vid ett af fönsterna i salen. Spetsmössan med sina rosefärgade band sitter så kokett på hennes blonda hufvud, byn har fått en klarare färg och ögonen, ehuru små och grå, glänsa likt stjernor. Det finnes intet verksammare försköningsmedel än kärleken och lyckan: ingen skulle numera understå sig att kulla Ida ful, Vid ett.bord i den lilla salongen sitta hennes bröder och spela schack, I soffan ha prostinnan Helling och hennes svägerska tagit plats; deras konversation hvälfver sig som vanligt kring tidernas förfall, det fula vädret och den dyra maten. Vi kunna icke upptäcka Emelie, tills ändtligen, företrädda af den unga frun, vi våga glänta på dörren till ett kabinett till höger om salongen. Emelie sitter i en soffa; hon håller i handen en bok, men det är lätt att märka det hennes tankar äro frånvarande från läsninjen. Helge hade rätt; den unga flickan var mycket förändrad, men hon var derigenom långt mera tjusande, mera farlig än förr: hennes ödla, regelbundet sköna ansigte syntes likasom förklaradt genom den skugga a vemod; som likt ett sorgflor hade utbredt