Aftonbladet – 28 december 1864, sida 2

första, då dörren öppnades och hennes måg inträdde. Ah, din storrymmare! . Jag började tro att du blåst bort ifrån mig?, utropade Ida, som sprungit ut att möta och omfamna sin man. Nu lär jag väl få bereda mig på en sparlakanslexa, genmälte denne med en förstäldt gudsnådlig uppsyn. Inte sannt, svärmor lilla! Det är ju ett riktigt högmålsbrott i fruarnes ögon att låta middagen vänta? Får jag mycket bannor, Ida?? Ja mycket, rysligt mycket bannor, och ingen mat?, genmälte den unga frun, skälmaktig leende. Det sednare var värst af allt, ty jag skall anförtro dig att jag är bra hungrig: Förlat mig, mina damer, att jag låtit er vänta, men jag träffade en gammal vän, som jag icke sett på länge.? En vän... det låter mystiskt. Tänk om jag blef jaloux på vännen. Säg på stund om det var ett fruntimmer.? Btt truntimmer! Lilla inmariga, du vet nog att jag aldrig gjort mig vän af den orätta mammon.? Inga personligheter, om jag får be. Jag ser att du är vid ditt satiriska lynne; då få vi fruntimmer alltid sitta emellan. Det är. derföre bäst att jag täpper till din lilla elaka mun med litet mat, eljest torde den bli för svår att tysta. Kom nu! vårt fremmande har redan spisas men om jag får len äran att göra löjtnanten sällskap.? — Med en nigning fattade Ida sin mans arm ich förde honom ut i salen, der ett bord stod dukadt för två personer. Vid det de nygifta följdes åt till bordet, ryckte Helge sin hustrus hand till sina Jäpör, med en blick så varm, så eldig, som m han ännu varit älskaren.