Aftonbladet – 23 december 1864, sida 2

dyrkan hon äskade, fick knappt ge sig luft i ett ord, en min, en handtryckning — då kastade den besynnerliga flickan åter om och yttrade en bestämd vedervilja mot alla sentimentala scener. Måhända ville hon tillbedjas på afstånd lik en gudinna? Hvem vet! Hvem kan reda alla tankar som korsa sig i en svärmisk oerfaren flickas hjerna? Ingen! och kanske minst afala hon sjelf: melie Helling var icke hvad hon visade sig och visade sig sällan sådan hon var. Kanske händer det någon gång äfven med andra unga damer än henne, att deras yttranden och sätt innebära raka motsatsen af deras tankar och känslor... Vi hafva sagt att Emelies fordringar voro stora; hvad gaf hon väl sjelf i ersättning härför? Jo, Isande köld, sluten förbehållsamhet och, värst af allt — nycker... Emelie kände med sig sjelf att hon icke handlade rätt, men i stället att genom el är öppet spel befria sig från den falsk: ställning, hvari hon till följd af sin ej oförsigtighet råkat inveckla sig, trasslade hon in härfvan alltmer och mer; bötande ett ondt med hälften värre genom natt till det bristande förtroendet för sin trolofvade lägga en kylig tillbakadragenhet, som bjert afstack emot hennes uppförande under de sednaste dagarne. Edvard led deraf långt djupare just derföre att han så nyss börjat nära hoppetjatt en skönare morgon randats öfver hans framtid; Emelies beteende skulle kanske icke plågat honom så bittert om han icke först nyligen börjat smeka sig med illusionen att denna framtid skulle gestalta sig långt mera skön och ljuf än han ens tillförene. anat i sina djerfvaste drömmar. Föregifvande en våldsam hufvudvärk — det var också minere ett föregifvande än en