Aftonbladet – 23 december 1864, sida 2

mod lägrade sig derpå, då han vid sin fästmös sida återigen upptäckte den unge baronen. ag denna gång var Edvard ätföljd af elge. Den unge gardeslöjtnanten sysselsatte sig uteslutande med Ida. Trogen sitt löfte att sätta den unga flickans tålamod på prof, sökte han oupphörligen reta henne. Han lät gå af stapeln de allra utvaldaste at pappas historier, men Ida lät sig ändå ingenting bekomma. Hon bara skrattade och gaf, som man sägen lika godt igen. terigen hade det lagt sig ett band af is emellan de tvenne förlofvade. Edvard fick under loppet af denna afton knappt tala ett ord med sin fästmö, som oupphörligt kringsväfvades af den unge baronen. i Genom det lilla frimureri, som uppkommit l emellan de den vackra fästmön, en ha erhållit rättighet ned en viss förtrolighet, tför fönkspridd att ens kt på. I Hos Emelie Helliog fanns icke en skymt laf detta lumpna, meningslösa koketteri än Imed den ena än med den ändra, hvilket tyvärr är en ganska inrotad osed hos våra unga damer. Den unga flickan hade en romanesk, svärmande karakter; älskad, tillbedd, förgudad ville hon bli, men af en enda, af den hon utvalt framför alla andra. Den hyllning dessa Sandra hemburo henne upptog hon endast likt ett vanligt galanteri, ett rökverk, som tändes åt ungdom och skönhet samt hvari ögat blott har del, icke hjertat. Emelie fordrade mycket, hon fordrade det omöjliga och derföre behöll hon äfven förnuftigtvis större delen af dessa högtsväfvande anspråk inbm sig sjelf. Den afguda