Aftonbladet – 23 december 1864, sida 2

tiga anledningen till sitt besynnerliga uppförande... Emedan hon bly .des Sköna för sin allvarlige fästman, hvad hon insåg att denne måste betrakta såsom barnsligheter. Skulle hon tillstå sig hafva varit en nyckfull romanesk toka, som längtade efter äfventyr samt fann verkligheten för platt och prosaisk? Omöjligt! Eller kunde hon väl, utan att förneka sin förut antagna roll af-enmissmodig blaserad verldsdam;medfila att hon kunnat finna nöje i ett så umpet gyckel, som besvarandet af en fr;areannons i Dagbladet?... Om det gällt för att anförtro det åt hvilken annan som helst; men åt Edvard... aldrig!... Edvard bröt förseglingen och läste. De mörka moln, som förut höljde hans panna, veko bort alltmer, och hoppets nytända tjena strålade klar i bans sällhetsdruckna blickar. Denna rörelse af glädje var emellertid endast öfrergående. Alliför länge hade Edvard slitits emelian tvifrel och tro, att han skulle kunnat med ens fästa sig vid en förboppning, Kvärs vansklighet en ny nyck af den unga flickan kanske innan kort skulle. lära honom inse. Likasom till en talisman mot dessa mörka tankar fattade Edvard ånyo mös bref. för tjugonde gången hade den unge mannens ögon solat sig i de kära raderna, då dörren till sängkammaren öppnades och Helge inträdde. God morgon, min goda bror!4 yttrade denne. Så bittida vaken och inte gråter? Ursäkta! jag kom kanske och väckte? Välkommen!4 genmälde Edvard leende, i det han räckte Helge handen. Du stör mig visst inte. Klockan är... Inte mer än nio eller så der omkring. Jag har varit först till kasernen och sedan