Aftonbladet – 23 december 1864, sida 2

den andra hade förgått och ännu hade han icke hunnit bli ense med sig sjelf. Emelie å sin sida hade under dessa dagar, då hon varit lemnad ensam, hunnit bli nog sansad för att underkasta sig en liten sjelfpröfoning. Uppriktigt få vi likväl bekänna att det var das föreställningar som hos hennes kusin väckt till lif känslan af det orätta i hennes upplörande. Den unga flickan började Du nästan ängra sm Kalsinnighet emot sin fästman, och då hon vid sin återkomst från staden fick höra det han stod i begrepp att lemna henne för en lång tid, hvarunder så många förändringar kunde tima, så många oförutsedda olyckor inträffa — då brast isen lös, oeh denna gång på fullt allvar. Det var under inflytelsen häraf Emelie satte sig ned att skrifva till sin trolofvade ett bref, deri hon lät sitt hjerta — detta likväl i botten go a — tala... Tidigt följande morgon då Edvard vak-. nade; fann han på sitt nattduksbord de fö rsta bref han någonsin erhållit från sin fästmö. 2 I Hvad kan väl förliknas med det vi erfara, då vi förs gån väga i handen ettbref från den älskade? Hvem har väl glömt den känsla, der jord och himmel blandas, den underbara nervösa sprittning, half njutning, half plåga, som genombäfvade vår varelse vid den första kysseo? Hvad är skönare än vårens första sippa — sommans första purpurros?... Hur ljuf är icke rstlingen af allt!... Ack! hvarför skall vanan, våra njutningars dödsfiende; förslöa intrycket af allt skönt i lifvet?... ärlek andades hvarje rad i Emelies bref; kärlek — men icke förtroende... Hverför envisades den unga flickan att för