Aftonbladet – 21 december 1864, sida 2

liga skäl mycket skiljaktigt från det förra. I fem kapitel tecknar fört. tiden för Runebergs uppträdande och skaldens eget lif och utveckling, hvurjemte ett särskildt. tillägg af utgifvaren redogör för skaldens verksamhet från 1861, då förf:s afhandling skrefs, och till 1864. Äfven här finner man mången förut okänd anekdot om den store skalden, isynnerhet från hans barndom, och dessutom är detta det första större försöket till en granskning af Runebergs skaldskap i hela dess omfattning. Förf. indelar hans skaldeverksamhet i tre tidskiften: det första, lyriska, till hvilket han hänför Svartsjukans nätter, Serviska folksånger, Idyll och epigram, Grafven i Perrho, Legender och Den gamle trädgårdsmästarns bref; det andra, antikt-episka, hvarunder tillkommo Elgskyttarne, Hanna och Julqvällen, samt det tredje, romantisktepiska, som representeras af Nadeschda, Tung Fjalar och Fändrik Ståls Sägner. Med en öfverallt synbar entusiasm för sitt ämne, karakteriserar förf. utförligt Runebergs mest framstående skapelser, om än man kan anmärka, att kanske kritikern står något tillbaka för den varme beundraren. För Fjalardikten låter förf. Runeberg sjelf göra redo, i det han infört det mesta at den högstintressanta uppsats, hvilken skalden författade för att gendrifva åtskilliga påståenden af Snellman i den af honom utgifna tidningen Saima. Den är af stor märkvärdighet derför, att den ådagalägger icke blott Runebergs stora omtänksumhet och skarpsinne i plananläggningen af sina fina estetiska blick oc hithörande fack. Det skaper som höjt honor han nu i nordens lit fon honom till icke ikter, utan äfven hans h grundliga studier i är först dessa egenm till den ståndpunkt, teratur innehar, som blott en varmt fosterandsälskande och hänryckt sångare, utan till en i ordets fulla mening klassisk skald. Hvad vi saknat i hr Dietrichsons afhandling är en mera ingående redogörelse för de särskilda faktorerna till Runebergs skaldeskap. De allmänna antydningarne om de nyfinska sträfvandenas inflytande på honom äro ej tillräckliga. Goethes inverkan på honom t. ex., förbigår förf, alldeles, ehuru ingen lär kunna neka det. Med dessa och andra smärre fel har dock uppsatsen både genom sitt ämne och dess behandling alltför mycket värde att vi skulle längre vilja uppehålla oss vi dem. Vi lyckönska i stället förf. till att vara den förste, som framställt Runeberg och hans verk för finska och svenska läsare, och vi hoppas, att hans läsvärda behandling skall i sin mån bidraga att göra denne Nordens nu letvande störste skald, om möjligt, ännu mer känd och älskad än han redan är. —rPn.