Aftonbladet – 21 december 1864, sida 2

1. Fänrik Ståls hjeltar och skådeplatsen för deras bragder. Biografiska och topografiska anteckningar af I. Öskar I. Rancken. 2. Johan Ludvig Runeb:rg. Ett skaldeporträtt af L. Dietrichson. (Stockholm. Alb. Bonnier. 1864. XII, 250 och 88 p. 12:0 med 4 landskapsbilder i färgtryck och litogr. omslag. Pris: 3 rdr). 1 detta arbete föreligger onekligen ett ganska intressant bidrag till belysandet af den store s båda afhandlingarne äro fullkomligt sjelfständiga gentemot hvarandra. Författaren till dena förra, hr Rancken, har tillegnat sitt arbete ?Johan Ludvig Runeberg och veteranerna från Finlands krig 1808 och 1809. ska tillfredsställande, för de anledningar, som förmått honom till samlande och redigerande af dessa anteckningar?, samt orsaken, hvarför de fätt 4den eljest öfverhufvud torra, kalla, sammanhanget brytande lexikaliska uppställningen.4 Hans åsigt; att genom historiskutbelysningar till Fänrik Ståls sägner dessas fosterländska föremål: personerna och händelserna, icke skulle kunna förlora något af den kärlek och beundran, de i så rikt mått redan ega?, utan tvärtom Pvinna den i ännu högre grad, åtminstone såsom fastare, medvetnare, icke blott i ögonblickets känslosvall löst grundad, utan, lande på insigt och deraf härflytande öfvertygelse? — denna åsigt måste, så tro vi, delas af hvar och en, som känt huru kärleken till fäderneslandet och dess minnen hos honom stärkts och renats i samma mån kunskapen om dem vuxit. Alla invändningar, som kunna göras häremot, leda sitt ursprung från ett eller annat missförstånd. Särskudt bemöter förf. det påståendet, att tiden ännu ej är inne att visa de Fänrik Stålska hjeltarne lifslefvande så, som de i den nakna verkligheten voro, emedan deras mystiskt patriotiska gestalter, sådana sägnerna? bildat dem, ännu icke vore nog rotfäslade i nationens sinne, för att icke lida något men af den prosaiska verklighetens småaktiga beysning.4 Han svarar härpå, att bilder af idel ljus, utan skuggor, ej finnas, och om de funnes, ovilkorligen skulle göra ett obehagligt intryck, att man i finska krigets jeltar ej vill beundra halfgudar, utan älska menniskor, samt att Sägnerna? sjelfva, längtifrån att upphöja dem på några altaren, såsom föremål för dyrkan, teckna dem som ifslefvande män med svagheter, sådana de fallit på hvarje menniskas lott. Så mycket om författarens förord. Sjelfva arbetet, ordnadt efter alfabetet, erpjuder en rik mångfald af upplysningar i biografi och topografi, hemtade. ur de bästa, till en del förut ej anlitade: källor, såsom t. ex. de militära meritförteckningarne i senatsarkivet i Helsingfors och finska riddarhusets genealogier. Derjemte har förf. upptecknat mången god och vigtig tradition och sjelf besökt de flesta ställena samt dertill rådfrågat äfven ryska arbeten och biograficr. Man finner redan hörat, att skriften ej är ett vanligt på fusk hoplaskadt ?litteratörsarbete?, utan verkligen en frukt af mycken flit och forskning. Afven om sådana män som 4t. ex. Adlercreutz, Armfelt, Sandels, och andra, hvilka genom våra egna biografer äro noga kända, har förf. ändock något nytt att upplysa; och öfverhufvud synes han oss ha funnit en lycklig medelväg mellan att om förut bekanta män upprepa eller utelemna för mycket. Äfven svenska forskare bör boken kunna meddela mycket nytt. Den. mindre vetenskaplige läsaren underhålles genom en ingalunda tunnsådd samling anekdoter och kulturhistoriska bidrag, i allmänhet intressanta. För att visa, hvilket rikt material förf. begagnat, tillåta vi oss uppräkna några af de vigtigaste artiklarne: Adlercreuts, Anjala, Armfelt, Björneborgarnes marsch, Blume, Brusin, Cronstedt, Dolgoruckt, Klingspor, Konow, Kulneff, Lappo, Malm, Ramsay, Sandels, Schwerin, Stål, Tigerstedt, Toll, Wasagossar, Vegesack, Wirta, Ziden m. fl. Förf:s kritik vid begagnandet isynnerhet af de muntliga uppgifterna är berömvärd; och de resultater, till hvilka han kommit, torde kunna visa tviflare, att äfven för nyare tider, denna källa kan blifva of synnerlig vigt, om man blott förstår med urskilning rådfråga henne. Data och fakta skall man ej söka der, utan folkets lefvande åskådning, samtidas uppfattning af händelser och personer. Det är denna öfverlemningens historiskhet? ur högre synpunkt vi icke nog kunna anhbefalla äfven åt forskarens uppmärksamhet. — Såsom prof på huru förf. ?belyser? ?Fänrik Ståls sägner? vilja vi meddela, hvad han har att säga om fänriken sjel!. Det lyder så: Stål, Fänrik uppgifves af mången, hvad titel, skick och lefnadsomständigheter angår, vara ett under annat af skalden gifvet namn dolt porirätt af en kanske redan före kriget afskedad underofficer Pelander, bosatt någonsiädes i Ruovesi, der skalden såsom student innehade lärarekondition å Ritoniemi. Denne Pelander hade för sin växt, till skilnad från andra af samma namn, kallats 4stora Pelander?, varit gift med en fröken Mellin, syster till fänriken friherre Joh. Reinh. Mellin, och på gamla dagar roat sig med notbindning och fiske i sin sjörika hemtrakt. De elementer åter af fänriken, som ingå i andra sägner än den, som bär hans namn, nemligen en mängd berättelser från kriget, förtäljda för skalden under sagde hans konditionstid, och hvilka om icke grundlagt, så åtminstone i hög grad ökat hans entusiasm för krigets män och händelserna från 1808, tillskrifvas af ersoaer, som anse sig bekanta med förhålandena, inflytondet af löjtnanten Karl Palmroth, född 1753, antagen i krigstjenst 1773, fänrik den 2 Nov. 1789, någon tid bosait få sitt boställe Leukkä i Tyrisevä by och Carkka socken, sedan i Ruovesi. Han omtalas som en käck björneborgsk officer, den der icke svikit i-striden; till sitt yttre lång, mager, med spetsig näsa och gammalt utseende. Som af ofvanstående flera utdrag synes ir förf:s stil något trög; det är den vigtivaste anmärkning man kan göra mot arbeet; ty föröfrigt håller det hvad planen lofrar — Ådtelilliot marva hokant hada wäl nnk den och hans förnämsta verk. Del: I förordet redogör han, såsom 0ss synes ganDunker, Döbeln, Eek, Fahlander, Imatra,: