Aftonbladet – 17 december 1864, sida 3

(Insändt.) Det är en välbekant sak, att sällan eller aldrig någon ötverensstämmelse eger rum i behandlingen af en mängd skolfrågor, hvilkas afgörande äro åt eforerne och i viss niån äfven åt domkapitlen öfverlåtna. Isyn nerhet utgå de anomala besluten från Lunds stift. Ett föruyadt exempel härå har åter väckt uppmärksamhet inom lärarekåren. Vid anslående af den lediga lektionen i Malmö efter framlidne lektor Exvers hafva de trenne lefvande spräken blifvit betraktade såsom elt enda läroämne, och det svenska språket logats dertill, såsom det andra obligatoriska läroämnvet. Då hvarje sökande äfven skall spnciminera i ett sjelfvaldt ämne, så följer deraf, att för nämnda lediga lektion specimen i sjelfva verket skall afläggas i ej mindre än-fem ämnen, ehuru skolstadgan endast föreskrifvit tre. Då lektionen i Jefvande språk nyligen var ledig vid hufvuadstadens gymnaswm, anslog Stockholms konsistorium eudast två lefvande språk och de sökande valde det tredje såsom sjelfvaldt ämne. I Upsala, Linköping och Hernösand fordrades visserligen prof i alla tre epråken, men hvarken något obligatoriskt eller sjelfvaldt ämne fordrades dessutom. Det är Lunds konsistorium allena, som fortfarande såsom ett enda ämne betrakta de trenne språken, hvilka likväl, äfven å dens. k. ;umani tiska linien, hafva 80 till 90 lärotimmar i veckan sig anslagna vid de fullständiga läroverken. Detta är emellertid i full analogi med den bebandling naturvetenskaperna röntafsamma auktoritet. Dessa hafva nemligen äfven betraktats såsom ett enda läroämne, ehuru skolstadgan -ttryckligen omtalar dem såsom trenne, nemligeu kemi, fysik och naturalhistoria (zoologi och botanik). Det är de moderna lärdomsämnena, hvilka sålunda riugaktas, under det iutet tvifvel finnes att ju hebreiskan ej skulle blifva räknad såsom ett läro-ämne, medan de franska, engelska och tyska språken få gälla för ett tredjedels ämne hvartdera. Derest besvär hos Kongl. Maj:t skulle anföras öfver Lunds domkepitels beslut, skulle otvifvelaktigt ändring vinnas; men den djerfve sökande, som dristade taga ett sådant steg, kunde äfven på förhand anse för givet att han ej eger några utsigter att få tjensten, efter den betan. Det gifves så vändligt många utvägar för ett domkapitcl och en eforus att under laglighetens fäckmantel stänga en misshaglig sökande, liksom att tvärtom gynna den, som är grata persona. Vi kunna ej afhålla oss från att, med anledning häraf, citera ett nyligen lika ärligt och hederligt, som sannt fäldt yttrande af en nybefordrad tjensteman vid ett högre elementarläroverk: Om mina kamrater vid betygens afgifvande något favoriserat mig, så bör jag väl vara den sista att klandra dem för denna deras välvilja?.