Aftonbladet – 16 december 1864, sida 2

af Systema nature, Vetgiriga utländningar kommo till Upsala att under siarens ledning införas i förgårlarne af naturens tempel; hans lärjungar gingo som sändningabud ut 1 all verlden för att hemta nya materialer till den hen liga byggnad, hvars grunder mästaren lagt; utmärkelser af alla slag tillflödade honom utifrån och äfv från det egna landet. Och onekligen hade då naturalhistorien, enkannerligen botaniken, så kommit till heders, att stora förhoppningar förefunnos om dess framtida allmänligblitvande och inflytande i vårt land. Men icke destomindre är en sanning att med denna glansperiod ej utvecklingen var slutad, att en tid af relativ overksamhet måste föregå, innan nya ansträngningar till framsteg i nya banor kunde göras. Då lyste ljuset företrädesvis kring den stores katheder och grundade sig vetenskapens anseende och inverkan mera på en enda personlighet; och denna bortgick uppstod der ett tomrum, som af smärre krafter eJ kunde fyllas, inträdde ett dunkel, der naturvetenskaperna hardt när syntes ha gått under i natten. Ty de 50 är. som sedan förflöto, höllo ej hvad lofvats. Naturalhistoriens frukter voro ej ngliga på den allmänna marknaden: vid element; n var detta kunskapsämne nära nog en okänd främling; och vetenskapligheten hos Thunberg och Liljeblad i Upsala var ej f den art att den kunde hänföra, och den i lärdom bålstore Retzius i Lund hade för mycket jatt aemfatta, för act företrädesvis befordra botanik. Men just vid denna tid började friskare flägtar båda annalkandet af en sundare lifskraft. Europa, pånyttfödt i det hänsvunna århundradets bloddop, behöfde ett decennium att kurera sig; men då svällde dess pulsar af nyt lif, då framträdde nya rörelser allestädes på det analigas område, och äfven i t land uppvuxo nya rätter, manande och förande till nya segrar. 1 Lappmarken samlade sig Wahlenberg at fjellens blommor en ovanskelig krans såsom en f grundläggarne af en ny disciplin och såsom post Linnxum, den svenska Florans fader. I Stockholm lef den ädle Swarte, som genom det upphöjda i sitt väsende var en sammanhållning för de unga män, hvars föresyn han blifvit gnom sina om nde arbeten. Från Östergötland hade. 4 s utsändt de framställningar af lafvarnes klass, som föranledde en reform i den delen af vetenskapen: i Lund började Agardh att genom sina upptäckter inom Algernas område framkalla det fysiologiska studiet, på samma gång han med hänförelsen af sitt ord gal en lyfining åt vetenskapen, som ej kunde lö fela att åt densamma väcka älskare och idkare. eh vid samma tid framstod Fries, i skogarne och vid vattnen al sitt Femsjö redan från barniomen gjord förtrogen med nationens innersta lynne, och konstruerade, knappast innan han haft tillfälle att rådtråga sina föregång med de djupa insigternas klarhet, de dragen till en ny, i det väsentliga ännu gällande uppfattning af ett område inom skapelsen, som ailt dittills varit obeaktadt eller ringaktadt. Hvilken tid af vetenskaplig ungdomskraft och reformerande tendensers ocmotständlighet var ej denna tid, då hos oss uppstodo dessa män och med dem Berzelius, Nilsson och många, många flera. Den dag, i hvars ljus vi lefva, såg då sin gryning. Och för eder, mina herrar! behöfver jag ej antyda hvilken andel Elias Fries halt i nalturvetenskapernas utveckling sedan den tiden. Det är han, nnu i dag vördar såsom mykoilogiens gi gare, som genom sina för alla tider klassiska arbeten öfver svamparne bragt reda och ordning i kännedomen af dessa naturväsenden. hvilka Linne kallade ett ströfvande pack? och som ansetts som den hemlighetsfulla nattens m inkta skapelser, men hvilkas studium, i sednare tider bragt till ännu större fulkomlighet, leder till förklaringar af de för väs i igtigaste och allmännaste lagarne, och derin något annat karakteriserar den moderna vetenskapliga botaniken. Inom la nes vidsträckta område utstakade han för bestämningen, hvilka, om ock nu modifierade, dock alltid skola vittna om ett skarpsinne, som endast tillhor det erfarna snillet. Och det är slutligen han, som genom sina många upptäckter och skrifter i behandlingen af den svenska Fiorans alster infört en kritik och naturlig metod, hvarförutan den ej skulle, såsom nu är ft let, anses vi ett mönster för likartade arbeten allestädes. Men stor och omfattande, som professor Fries verksamhet varit i den rena vetenskapens tjenst och frejdadt, som hans namn blifvit öfver den I len genom dessa arbeten, hvaraf ett enda vore tillräckligt för en menniskas rykte, så ir den det ej mindre såsom akademisk lärare och populär skriftställare. För oss allraminst är det obekant huru kring hans katheder samlat sig en år från år alli tätare krets af ungar, som af det snillrika i den flödande vältaligheten och af attande erfarenheten sett vetenskapen likasom a i nya former och antaga en ny drägt och som af lärarens egen entusiasm eldats att åt den egna håg och krafter och lit. Och likasom ljuset och ljudet fortplantar sig i allt vidare och re om ock svagare vågor, så ha genom dessa rjungar aktningen för och kärleken till naturforskning gripit allmännare omkring sig och ur denna skola utgått de mänr, som på skilda plat ser i vårt land verkat och verka för lärarens vetenskap. Tviflet huruvida vetenskaperna äro något bildningsmedel har tystnat, och hvad som förr var en paradox detta är numera ett axiom; våra läroverk ha öppnats för dessa vetenskaper, hvilka Linnå ännu måste kalia de föraktade, men som nu äro toiererade, berättigade ja hedrade. Man har grundat egna läroverk för deras tillämpning på de praktiska yrkena, eftersom man ändtligen kommit till insigt derom, att de ej mera böra vara blow slentrianens färdigheter. Och huru har NI Fries på sina botaniska utflygter ryckt med sig alla, hvilkas hjerta klappa varmt för det sköna i naturen, och alla, hvilkas hufvud kunna tåla och tatta talet om en ande i naturen?, Och just härutinnan är det som jemförelsen med huru det var för 100 för 50 år sedan är så lärorik, så glädjande. Man sträfvar ej numera att göra bildningens orsaker och verkan till ett privilegium för vissa personer, klasser eller ställen; nej, tiden vill, att ljuset skall vara utbredt öfver all land och öfver alla, så att menmiskorna se att vandra i detsamma och klarare uppfatta lifvets betydelse och ändamål. Ty likasom endast den elektriska solen mäktar kasta sina bländande strålar långt, längt bort och i ljus kläda de väldiga gatorna och de stora torgen, så är i våra dagar den storhet störst, hvars arbete gäller hela menskligheten, och som förmår elektrisera andra att försöka gå och göra sammalunda. M. H. Man har för ej länge sedan firat betydelsen af den 4 November 1814, då genom Föreningen en ny tid af frid, utveckling och stilla ära börjar för brödrarikena. I qväll är festen anspråkslösare, men för en annan betydelsefull förening af samma tidslängd, den då Elias Fries blef vunnen af Carolina för veterskapens altartjenst. I 50 år har han varit trogen sin ungdoms kärlek och löften och i 50 år har hans namn varit förenadt med ra, som vetenskapliga idrotter spridt öfver värt land. — Vid det universitet, hvars prydnad han så länge varit, firar nu den studerande ungdomen den vördnadsvärde 70-åriges vetenskapliga och medborgerliga guldbröllop. Vi kunna ej blanda oss med dessa unga män, som nedlägga sin hyllning för nestorn bland nordens naturtorskare; men vi kunna med dem här tacka honom för den faderliga godhet, hvarmed han omfattat mången af för de läror och uppmuntringar han gitvit oss, för den föresyn till plig arbetsamhet han varit och skall förblifva; vi kunna tacka Gud, som låtit denna stjerna så länge och så klart lysa på vår vetenskapliga himmel, som gifvit honom kraft att vilja och uträtta så mycket godt och stort för sitt fosterland, och vi kunna bedja Gud att länge, länge åt oss spara honom, som alltid skall vara ett föremål för vår vördnad, vår tacksamhet, vår kärlek. I sammanhang med denna sk ål, som dracks med den lifligaste entusiasm, reciterades följande poem: las Fries, den 15:de December 1864. Fråger någon; hvarför festen? Visa vi på käre gästen Som för femtio är i dag, Under djupt upprörda tider, Under verldsbekanta strider Fattade sin blomsterspira, Tydaunde naturens lag! — Se den gamle! Sjuttioårig, Hjertevarm, fast silfverhårig, Står han upprätt i vårt lag! Värdig vore blomsterkungen