Aftonbladet – 15 december 1864, sida 3

Hå visar sig den morerna ortodoxien penom sin nyaste målsman, Guizot, i hela sin vetenskapliga svaghet, sin inre sjellupp ning, sin moraliska sönderbrytning. F längt anstränger hon sig att med ihåliga och toma ortodoxt klingande talesätt ekyla sin vetenskapliga nakenhet och sin inre brist på verklig ortodox tro. På alla punkter onfrätt af det moderna tviflets gift, gör hon detta de vidsträcktaste eftergifter; då hon likväl — i medvetet eller omedvetet skrymteri — på det högtidligaste bedyrar, alt hon ej gjort några medgifvanden och att hon allena är berättigad att ta i besiltning de kyrkliga embetena, så måste hyarje oväldig kävna den djupaste vämjelse öfver ett sådant beteende. I sanning her partiet icke någon orsak att trinmfera öfver framgångor(!) af detta slag och ait med fras-stark retorik proklamera Guizots bok som en räddning ur stor nöd. Rognon kråmar sig i Pressenss Revue chretienne som en påfägel och beter sig, som om genom ?det stora namnet Guizots? maktspråk hela det fria tänkande kyrkliga partiet vore vanmäktigt slaget till jorden tör att aldrig mer resa sig från sådant nederlag. Vi ville råda Rognon till något större anspråkslöshet, helst han sjelf står med glasfötter på lerbotten. Rognon söker hos de okunniga utbreda det eken, som om Guizot hade återställt den kyrkliga dogmens välde: vi ha sett, att han tvärtom dels fullt uppgifver, dels väsentligt utvattnar honom. Om Guizots bok i hennes loftalares svulstiga språk kallas mer än en bok — en handling?, så låta vi det gerna vera. Denna bok är en handling af den från sina egna grundförutsättningar affallna, i sitt innersta väsen sig sjelf mot gande, sig sjelf beljugande moderna ortodoxien, en handling af det egna partiets sjelfförintelse och upplyftande af de motståndare, som man på dåligt sätt utan fast rättsgrund förföljt och trampat under fölterna. Må man antingen ha mod att återvända till den otvetydiga ärfda ortodoxa bekännelsen: — det modet vilje vi prisa. Eller man beslute sig för den vetenskapliga forskvingens frihet; man medgifve motståndaren samma frihet att afvika från den ärfda dogmen, som man tar sig sjelf, äfven för den händelse, att han deraf gör ett annat och mera omfattande bruk; man hafve försyn för förföljelsen under frihetens mask. Hvad om ligger mellan dessa begge möjligheter r skrymteri eller något änvu sämre — rättskränkning och samvetets våldiörande, påfviskt trostyravni. (Införes på begäran.) Genmmäle. Uti en här i hufvudstaden utkommande tidning, har under förra veckan varit synlig en ur tikel af innehåll, att undertecknad (den synbarligen och synnerligen åsyftade) i egenskap af examinator betett sig partiskt emot mamsell Fougelberg vid den med henne nyligen hållna taudväkare-examen ; att mamsell Fougelberg icke blott eger förvånande teoretiska kunskaper, utan ock stor praktisk duglighet i nämnde fack. så att hon till och med baft nåden att betjena H. M. drottningen och H. K. H. prinsessan Lovisa, samt att i allmänhet hufvudstadens tandläkare sammansvurit sig för att ej få en qvinlig medtäflare. Till svar härpå ber undertecknad få upplysa: att redan vid en år 1863 hållen tandläkare-examen med mill F. spridde sig allmänt ett rykte, om på besynnerligt sätt tillkomna betyg för förut af. lagda praktiska prof Det närmare höärat hör icke hit, men skall. om så befinnes nödigt, framdrasas. Att emellertid ryktet ej saknade all grund, vann sannoliket vid den nyligen förrättade e men. MIl F. anmodades att plombera en t hvilken var torr och hölls i handen (operationen måste således ha varit ojemnförligt lärtare än om tanden suttit i en mun): derjemte fick härrid användas det lättast handterliga plombämne, men det oaktadt gjordes plomberingen på ett sätt, som för enhvar med ringaste sakkännedom måste bevisa den fullkomligaste okunnighet, så mycket : åtligare, som numera särdeles stor vigt lästes d sorgfälliga plomberingar, enär det är bekr jadt, att tänder, som eljest ginge förlorade, derisenom kunna bibehållas ända till 20 år och derutöfver; att mll F. derjemte visade en sådan obekantskap med tandinstrumenter, att hon förrensöringen af den carierade tandhålan använde så! kallade stoppinstrumenter i stället för sådane som numera äro för detta ändamål brukliga och som j vid examen lågo på bordet framför henne; — t såväl om dessa omständigheter som om öfrige bevis på examinandens okunnighet vederbörlig applysning kan inhemtas af det öfver frågor och svar förda examensprotokollet; — att det medel, som mill F. efter sin aflidne fader använder, inga ; unda är, (som man bemödat sig om att göra roligt) en hemlighet. utan länge användts af nästan alla hufvudstadens tandläkare, dock ingaunda på samma sätt som af mll F.; ty de af andra tandläkare behandlade tänderna bibehållas ned lätthet, medan mer än en af mllF:s patiener inom ett år sett sina af henne skötta tänder — rsvinna. Att den beskyllning för skråanda och afund, som uti ifrågavarande ippsats slungas ut emot wmufvudstadens tandläkare, är minst sagdt mycket orättvis. — Så t. ex. har denna läkarekår aldri sjort den minsta anmärkning mot att kongl. hofandläkare Fougelbergs namn fortfarande begagras som lockbete på hans skvit. ehuru han afled redan i sistlidne April månad och titeln af kongl. andläkare icke — såvidt undertecknad vet — ig; lika litet har hufvudstadens tandläkare yrytt sig om att en hr John Malmeen utöfvar letta yrke, ehuru sådant är honom af kongl. undhetskollegiet förbjudet. Kan sådant undsende kallas skråanda och afund? De gjorda ininuationernas värde torde sålunda för hvarje partisk vara klar. Ej) heller lär det ökas af de hoteler, som man dagarne före examen sände underteckrad, nemligen atv jag, om jag vågade undersänna hans myndling, skulle komma i tidninarne derför. Hvad dyhka hotelser bevisa, lär var och en. som vill. kunna inse. Också kunde jag ej låta dem inverka på mitt omdöme, äfven lust jag visste att de skulle sättas i verket. En examinators skyldighet, liksom rättighet, är att t examinanden fordra mot tidens anspråk svaande kunskaper; examen får ej bestå blott af n utanlexa, och betyger ej afgifvas af samvetssa domare; man måste betänka, att en tandäkare behandlar medmenniskor, icke liflösa ting; och så länge kongl. förordningen af den 18 Juni 861 angående t ndlökarekonstens utöfning ännu var sin laga kraft, så länge bör den ock efterefvas. Så har åtminstone jag sett saken. Detta har jag ansett mig böra svara på anfalet emot mig. Att jag häri måst inblanda ml ?:s namn, har varit mig mycket obehagligt, ty ag ir viss att hon, såsom ännu omyndig, är utan kuld i hvad hennes målsman tillåtit sig; men let gällde att försvara sanningen, och derför mäste varje betänklighet vika. Stockholm den 13 December 1864. Karl Segerström.