Aftonbladet – 15 december 1864, sida 3

j d b y Å I Guizot ej med sitt minsta finger. Itit ur den fria s Men hur den gudomliga verldsregeringen och menskliga friheten inbördes förhålla sig, detta alla tiders svåra problem vidrör Den vulrationalism kan ej ytligare tala gäraste härom, Äfven om synden säger han det allravanligaste, att hon nemligen är en handling af olydnad från menniskans sida mot Gud. I Men då han nu försöker beskrifva urfsynden?, eom ju skall tillhöra kristendomens oumbärligaste fundamentaldogmer, så visar han tydligt, att han ej ens eger en annalkningsvis ritig kännedom om den kyrkliga arfsyndsläran. Enligt hans åsigtfinns nemligen det onda ej hos nyfödda baru; den nyfödda är ännu oskyldig. Arfeynden förvexlas med verksynden. — Blott verksynder tillräknas menniskorna; blott för handlingar, som flujelfbestämningen, är menniskan ansvarig inför Gud och gudomliga laen. Härigenom befrius visserligen arfsynds läran från sina svårigheter, såsom Guizot med en mycket tvetydig triumf påstår; han afdankar helt och hållet den traditionella ran, enligt hvilken menniskan som sådan är fördömlig och före begåendet af någon verklig synd (om hon t. ex. dör som nyfödt barn) förfallen till den eviga döden, och han uppstämmer sedan en segersång, att det för. den kyrkliga ortodoxien blir så lätt alt ställa sig på god fot med förnuftet! Ej mindre godtyckligt förfar Guizot i afseende å läran om inkarnationen eller Jesu menniskoblifvande. Han påstär, att denna läras kärna består i erkännandet al Kristi ?gudom?; des3 bela metafysicka apparat kastar han för godt pris öfver bord; men dermed afdankar han ock Kristi gudom i ordets kyrkorättsligt gällande betydelse, och söker deremot begripa den i menskligt-sedlig mening. Hvar menniska?, säger hun, är ju ett ofullständigt och ofullkomligt Guds menniskoblifvande; gudomen är alltså i hvar menniska; i den menskliga naturen som sådan är den gudomliga faktorn närvarande. Derför föreställa vi oss med full rätt Guds verkan på menniskoslägtet under bilden vt ivkarnationen?. Läran om Guds menniskoblifvande i Kristus är sålunda enligt Guizot en föreställning, egnad att tydliggöra Guds inverkan på menniskorna; hon sinnebildar endast en sedlig handling, och uttrycket I Kristi gudom? innehåller ett dogmutiskt begrepp, som man måste befria från sina metafysiska fjettrar och öfversätta i sedlig mening, hvarpå Kristus i följd deraf framstår som den fullkomligaste medlaren af gudomliga verkningar på mennisk Dogmen må man gerna prisgifra; 1eologien har egentligen gjort orätt i utt ge saken en dogmatisk form?. Trots allt detta påstår Guizot sig vara ortodox samt forår framtvingar från den traditionella dogmatikens tron den aktningsvärde och ärlige Coquerels afsättning! Sedan vi pu sålunda — med afseende å de af Guizot sjelf bibehållna kristna hufvuddogmerna — visat hur under buns penua deras äkta ortodoxa kärna mestadels uppösts i skum och sken, kunna vi vara kortare i det öfriga. Aftven ef den kyrkliga försoningsläran blir hos Guizot ten intet öfrigt. Kristi korsdöd frams honom som den oskyldiges ofter för syndarens räddning. I detta offer skall ligga något hemligbetsfullt, som man ej kan rätt förklara, men som ger sig tillkänna vid alla offer, som vi göra för andras bästa. Med ett ord: hvad hvarje mensklighetens välgörare i mindre mått lemnar, det bar Kristus fullgjort i vidsträcktaste mening. Alltså är Jesus då egentligen på korset blott mensklighetens störste välgörare. Ar detta kyrkaus dogm? Liärer den ej fastmer, att Jesus i sin död genom ett oändligt strafflidande aftjent den eviga fördömelsen i vårt ställe och stillat Guds vrede genom ctt tillfyllestgörande blodigt offer? På denna kyrkliga formulering vill Guizot — med skygg äterhåll. samhet -— ej närmare inlåta sig, och han vet hvarför han ej vill det. Detta är sanporligen det allra beqvämaste: men man bör då icke afsätta misshagliga motståndare, som göra sig något allvarligare besvär med sanningen. Nog: Guizot gör sig den kyrkliga dogmen, sedan han godtyckligt stubbsvansat den, äfven i de få ännu bibehållna fundamentalsatserna från början till slut med förkärlek rationalistiskt tillgodo. Hans kristendom sammanfattas i de få punkterna, att Gud som god fader skapat och styr verlden, att menniskan i följd af-en straffbar olydnadshandling affallit från den af Gud i beunes bröst nedlagda sedelagen, men att Gud nu genom Kristus, mensklighetens störste välgörare samt den gudomliga viljans och kärlekens uppenbarare, öfvar återlösande och försonande verkningar på menskligheten. Må Guizot än så lifligt åberopa, att han erkänner aet öfvernaturliga; han medger sjelf, att deita i grunden är för honom ett naturligt, och i denna ordets betydelse skall det sannerligen ej nekas af Coquerel och Colani. Icke derom vänder sig den nuvarande partistriden, om det, jemte denna synliga förnimbara fenomenverld, äfven ges en osynlig och transcendent verld af eviga idter, utan derom, huruvida den form af teologiskt medvetande, genom hvilken traditionelt förhållandet mellan dessa verldar skulle i begrepp fastställas, än i dag måste vara den adeqvata och i kyrkan uteslutande herrskande. Den traditionella ortodoxiens allenastyrande eller fri vetenskaplig forskning och rörlighet, dogmtvång eller samvetsfrihet, lärostillestånd eller läroutveckling i protestantiska kyrkan: det är frågan. Guizot och hans parti har innerligen brutit med den ärfda ortodoxien ; men denna brytning skall öfverskylas och ej ha några vidare yttre följder, än såvidt det behagar honom och hans själsförvandter. Såvidt må lärofrihet herrska i kyrkan, som man funnit för godt att befria sig sjelf från den gamla obeqväm blifoa läran; den som går vidare, som forskar djupare, som tänker konseqventare, som samvetsgrannare och öppnare drar slutföljderna af den medgifna principen, än Guizot och hans partianhängare, den skall förklaras oskicklig att bekläda ett kyrkligt embete och efter omständigheterna afsättas ! Och dock tillåter sig Guizot sjelf i en