Aftonbladet – 15 december 1864, sida 2

bestyr, må svägerskan tro, att ställa i ord: ning en passande middag åt så förnäma gäster. Jag minns så väl, vi hade boeufåla mode med fyllda morötter till första rätten; och hvad jag var i för en förtviflan hur jag skulle få någon fisk — der nere, som inte fanns på hela trakten annat än öl, och det är så mänga, som ha aversion för ål; fastän det var min salig gubbes förtjusning. Inte heller var jag i stånd att få kalkon, utan jag måste ta gås med sviskonoch äpplefyllning — till saladen hade vi stufvade murklor — så till mellanrätt märgbudding med brinnande sås, och till dessert strufvor samt röd och hvit blanc-manger. Det förstås — man bjöd till så godt man kunde — men herre min skapare, en sådan dag!... Jag var gråtfärdig, och hade inte min salig gubbe talt förstånd med mig, tror jag sanpverligen att Jag blifvit sjuk af grämelse.? Hur så ?? — Fru Helling och beronen, uppfyllda af den gamla goda tidens traditionella artighet, lånade ett villigt och tålmodigt öra till den värda fruns utgjutelser, ehuru föga intresse de kunde finna deri — dock, det var ändå en tilldragelse, som passerat under deras tid, och hvari deras hjeltar: salig kungen och prinsen spelade hufvudrollerna. Hur så? Jo: för det första kommo de inte förr än klockan nio på qvällen — till middag, tänk! maten var nästan förstörd; jag hade ändå inte haft den i ordning förrän klockan tre. Landshöfdingens åt middag vid den tiden, och jag trodde i min enfaldighet att kungen inte skulle ha förnämare vanor än han, som tyckte sig vara en sådan kaxe .. Så till på köpet var hans majestät inte så nådig och åt en enda bit af alltsammans. Han hade sin kock med sig och spisade ur matsäcken. Prinsen deremot, Gud välsigne honom! han täcktes