Aftonbladet – 15 december 1864, sida 2

få utan vidare omständigheter tillsägelse att vägra undervisning i kristendom åt de ynglingar, som derom anmäla sig (i andra kunskapsämnen få de gerna undervisa), och af en eller annan bland kamraterna, som hittills varit af främmande församlingsboer i ifrågavarande hänseende anlitad, lärer man tagit det löfte att han icke vidare skall emottaga någon dylik öfverlöpare så framt denne ej förskaffat sig vederbörande ?kyrkherres? tillstånd I Man skulle kunna befara, att denna ängsliga räddhåga att se något enda försa mlingens barn undanryckt den ordinarie själasörjaren, hade sin grund i en viss ärelystnad eller obenägenhet att finna sig af andra fördunklad; men, då man ser, med hvilken tålmodighet flere af de prester, som hylla den anmärkta afsöndringsteorien, se templen, vid de tillfällen, då någon nitisk och varm predikant talar, fyllas till öfvermått af en efter kunskap och tröst törstande allmänhet, utan att de förra synas deraf känna sig manade att söka vinna samma förtroende, så kan denna bevekelsegrund svärligen antagas åtminstone vara ensam gällande. Till någon del torde deremot det anmärkta förhållandet kunna tillskrifyas församlingsboerna sjelfva, som genom vanan att betala presterskapets besvär med ungdomens nattvardsberedelse, för hvilket besvär de icke i författningarne hafva rättighet att uppbära någon särskild ersättning, framkallat anspråk på dessa dusörer, såsom de vore en tjensten tillkommande löneförmån. Det är lätt att förstå, huru denna afgift uppkommit. Någon rik eller förnäm man har velat visa sig genom en gäåfva till den prestman, som undervisat hans barn; andra, för hvilka sådant blifvit bekant, ha icke velat vara sämre; och slutligen har i följd af det kolibradoseri, som i våra sociala förhållanden så ofta framlyser, ingen ansett sig kunna undandraga sig afgiften. Nu förekommer det dem, som, om all församlingens ungdom begagnade deras handledning, kunde påräkna en stor inkomst, påkostande att se en del deraf gå till främmande prester; och för denna uppfattning af presternas rättigheter får nu ungdomens religionsunuervisning sitta emellan. En fader eller annan målsman må huru mycket som helst vara öfve:tygad att det för hans barns andliga väl vore af största vigt att det komme i åtnjutande af en viss, ar fadren värderad prestmans undervisning; och han må äfven under flera föregående år hafva begagnat sig af denne mans vägledning och själavård. Om han blott räkat inflytta i en annan församling, så är det honom icke tillåtet att låta sina barn af samme man undervisas; han skulle icke ens med säkerhet kunna vinna denna sin önskan, om han väljer sin bostad i den församling, der den af honom värderade prestmannen är anställd; ty om denne är underordnad, tillåter honom i vissa församlingar icke kyrkoherden att emottaga barn till nattvardsberedelse. Man kan icke numera förhindra äldre personer att i hvilken församling de det önska begå nattvarden ; men de yngre har tan ännu isin makt, och denna vill man icke eftergifva, huru föga det våld man sålunda begår å menniskors öfvertygelse och naturliga valfrihet står tillsammans med andan af den heliga handling, som är i fråga, samt den stämning, som vid ett sådant tillfälle bör råda emellan lärare och åhörare. Det finnes ett sätt att öfvervinna det motstånd å presterskapets sida, som vi här vidrört, och detta är att i hvarje särskildt fall personligen anhålla om tillständ att låta sina barn af annan prest undervisas; och det har numera bland dem, som icke vilja underkasta sina barn församlingstvånget, utbildat sig till ett bruk att erlägga en dusör såväl åt församlingens pastor som åt dem, af hvilken undervisningen meddelas. Men det inses lätt, hvilket obehag denna nödvändighet att personligen meddela sin s. k. själasörjare, att man för en annan hyser örre förtroende, medförer; och alla kunna ke heller vara i tillfälle att för en sådan sak betala på två håll — hvilket också icke i alla församlingar lärer ifrågakomma, — Det synes oss derföre vara i alla hänseenden lämpligare, att regeringen sökte antinsen genom en förklaring af 1859 års förordning eller genom proposition till rikets näst sammanträdande ständer bringa harmoni emellan, å ena sidan, de stadganden, angående äldre personers rättighet att begå nattvarden, som den nyare tidens friare orundsatser framkallat, samt, å den andra, de föråldrade föreskrifter, hvilka ännu, och med ökad stränghet, tillämpas med afse-! ende på ungdomens beredelse till samma heliga handlings begående.