Aftonbladet – 15 december 1864, sida 2

göra mig den äran att hålla till godo hvac huset förmådde. Förfasligt artiga och ned. låtande voro båda två; hans majestät var så nådig och talte på franska långa ramsor till mig, hvaraf jag vaturligtvis inte begrep ett ord mer än ?madame? och ?Adieu?, som lät nästam lik svenska; förlägen och rädd var jag med, så om jag också dragit mig till minnes några franska glosor, skulle jag aldrig haft mod att använda dem.? Bara ovana, min nådiga prostinna?, försäkrade baronen. Hade prostinnan tillbragt några är i Stockholm, skulle den der timiditeten icke funuvits. När man dagligen ser de höga personerna på nära håll, försvinner en del af den prestige, som omgifver dem på afstånd; ehuru detta visst icke var fallet med Carl Johan.? Inte heller med prinsen?, bifogade fru Helling. ?Prinsen, ja han var för söt, och han talte alldeles som en annan menniska, både med min gubbe och mig. Han höll sig inte ens för god att språka med adjunkten och pojkarne — flickan var inte född ännu — ja, till och med bondfolket talte han vid, så mildt och vänligt. När det höga herrskapet for, så fick jag till suvenir, den här juvelsringen, som jag bär på fingret... Men, det var fasligt hvad barnen dröja länge borta. — Ah! se der ha vi dem ändiligen...7 Den promenerarde ungdomen syntes nu återkomma från sin utflygt. Emelie vandrade vid sin fästmans sida; derpå földe unga baron Ekenstubbe, som regalerade fröken Rosa med färska anekdoter från staden af evig upgdom. Fröken Ekenstubbe, omgifven af herrarne Helling, underhöll en animerad konversation om väderleken, de dammiga vägarne och Gauthierska sällskapets prestationer på slok och spänd ling,