Aftonbladet – 13 december 1864, sida 2

åter förtälja alla möjligå bitande anekdoter, rörande de stackars fruntimmerna, hvarmedelst han sökte och fann en eltk tillfredsställelse genom att reta sina Brännars och umgängesvänners fruar, systrar och döttrar, hvilka naturligtvis afskydde honom, och då sonen just inte var mycket bättre, utan alltmer äflades att träda i söta fars fotspår, drabbade denna afsky äfven honom. Den gamle öfverstens pisce de rösistance var refve X:s kända infall vid sin huNg makas frånfalle: ?Hustruri allmänhet 0, ket svåra att ha, och mycket svåra att mista?, hvarvid öfversten af egen fatabur tillade: ?Men ändå värre att ha...? Edvard Werner åter, ehuru som gosse och yngling något skygg och tillbakadragen, förde sig dock både väl och behagfullt så i danssalongen som i sällskapslifvet. Från sitt föräldrahem medförde han, — och glömde aldrig att iakttaga mot qvinnan, gammal eller upg, — denna fina, ridderliga artighet, som nu snart sagdt hörer till traditionerna från en förgången tid. Med ett yttre, mera själfullt än egentligen vackert, en hållning på en gång ädel och otvungen, samt en hos militärer ovanligt vidt omfat tande bildning, skulle han lätt blifvit qvinnornas gunstling — om han lagt an derpå, men Edvard Werner aktade qvinnan för högt att behandla henne såsom en leksak, eit tidsfördrif för stunden. Måhända var det bilden af denna tidiga bortgångna mor, hvars minne hen ännu med en älskares ärmiska hänförelse dyrkade, som ställde sig emellan honom och hvarje frestelse att i ton och handlingar skatta åt tidens tätt sinniga anda ... sta cch tankfulla vandrade de båda vännerna vid hvarandrag sida. Mer än väl insåg Helge att någon oro, af hvad anled