Aftonbladet – 13 december 1864, sida 2

från den venstra; sedan Kömmer turen till händerna, det blir litet hvässare trorjag — inte sannt? Löjtnanten klappade den tjocke upländningen under hakan. Hör hit, korporal! Gud bevare nådig löjtnanten! svarade korporal Herkules — en liten mager, spenslig karl, som troligen? blott för kontrasten erhållit sitt imponerande namn — i det han framträdde och fjörde ställningssteg. bring ed litet lif i de der lerökarne. Se så, mina pysar, nu går jaj från er; men ni gråta väl inte? nin: äro snälla barn, så kanske tuppen värper hver sitt glas öl och en cigarr åt er när jag kommer hem; men äro ni obeskedliga, så kommer det att vankas ris. Auf wieder: sehen, korporal; försök att göra klart för den den der feta rospiggen, att för att gå, är det en moralisk och fysisk nödvändighet att lyfta fötterna från marken. Den muntre löjtnanten trädde sin arm under sin väns samt aflägenade sig, åtföljd at ett vänligt grin från de skäggiga krigarefysionominerna. Den gladlynte, godhjertade unge mannen hade, på de få dagar han varit vid regementet, redan bunnit bli en favorit hos alla, från chefen ned till den yngste rekryten. De tvenne männen lemnade kasernen och togo vägen öfver Djurgårdsbron fram emot Blå Porten. SNå, min bror; jag är idel öra... Berätta mig nu hur det kommer till att jag ålerser dig som förlofvad karl, yttrade den ange gardesofficern till sia vän och ford e xadettkamrat, sekundlöjtnanten vid K. M:is dotta, Edvard Werner. För fyra år sedan, då vi träffades, var du ännu å prendre.4 På sätt och vis. Som du kanske påminner dig hade jag inte hunnit längre än