Aftonbladet – 12 december 1864, sida 3

?Följ med till oss. Mamma och tant bli borta ännu några timmar; gossarne komma först i afton... Så roligt!... Icke sannt!? Emelie vände sig till sin kusin, men denna skakade hufvudet ogillande. ?Akta er!? invände hon långsamt. Ett dylikt skämt kunna ni ha tusen forargelser af. Hur gå? .. Ingen tänker sqvallra ..? roade de tre unga flickorna enstämmigt. Vi ge hvarann vårt hedersord på att inte nämna ett ord härom för någon, yttrade Emelie. Ja! det är bara ett gement förtal af karlarne att inte vi fruntimmer kunna tiga, bifogade lilla fröken. Eldade af ifvern att sätta skälmstycket i verket, begåfvo sig de trenne yngre i förväg. Ida följde dem på något afstånd; hon delade icke den förtjusningsfeber, som angripit hennes unga följeslagerskor, samt beslöt uppbjuda all sin öfvertalningsförmåga att hindra Emelie från att deltaga deri eller åtminstone skrifva svaret. Men ödet ville annorlunda. Strax inärheten af Blå Porten varseblef Ida, till sin stora öfverraskning, jungfru Annett, som at en, för hennes unga matmoder outgrundlig orsak föredragit att promenera hela vägen i solhettan och nu, Mmtande och röd lik en masugn, släpade sig fram utåt den dammiga landsvägen, med korgen på armen och schäferhatten neddragen på ena örat. Oaktadt vi för längesedan hörde vår unga nyförlofvade hjeltinna så sceptiskt yttra sig öfver kärlekens ?vara eller icke vara, måtte den ändå, liksom tron på det ötvernaturliga, vara ett ogräs, omöjligt att helt och hållet upprycka med rötterna, åtminstone ur all jordmån. Jungfru Annett hade en vän? vid lifgardet till häst, Hvad ken inte en