Aftonbladet – 12 december 1864, sida 3

fogelqvittret der uppe i det blå. Hennes ögon strålade af hf; den förut bleka kinden glödde, läpparne logo, blicken log; hon sjöng, deklamerade och spelade tusen uts åt de icke mindre muntra kamraterna. sTystnad!? den yngsta af sällskapet, fröken Amanda Ekenstubbe, klappade i händerna och äskade ljud. sSilence, mesdemoiselles!? förmanade hon med långdragen näston, härmande deras f. d. pensionstru och lärarinna i franskan. tSoyes sages, mes enfanst. Med komisk högtidlighet slog den lilla fröken högra handens pekoch långfinger mot den venstra, lätsande taga en pris snus. Ett högt skratt och en handklappning belönade upptåget. Om ni ären tysta och snälla, mes mignonnes, så vilja vi nu gå att intaga några lätta rafraichissementer, återtog talarinnan, trogen sin roll, i samma smäktande affekterade ton som tillförene. Merci, mabonne!4 De fordna kamraterna gjorde en liten knix, som skulle föreställa nigning — alldeles som i pensionen. Nu följde på blandad franska och svenska en ordagrann kopia af ma bonnes föreläsningar öfver sättet att helsa i allmänhet och specielt öfver nigningar af alla möjliga modifikationer, jemte den grace och den värdighet, som en ung dam deruti kan och bör inlägga. Fröken Ekenstubbe var redan som barn rättvist renommerad för sin förmåga att imitera; sedandess hade hon troligen hunnit än mer evertuera sig i denna vackra talang. Den unga fröken upptog härpå ur fickan ett paket med apelsiner, inlindade i ett tidningsblad, samt bjöd omkring åt sina vänner. Under det hon sjelf var sysselsatt att skela sin apelsin, fölio hennes blickar hän