Aftonbladet – 12 december 1864, sida 2

längre bort, från ett skjul nere vid sjön, en liten gris uppstämde en gäll solosång, hvari en trupp höns af alla färger — vi hade så när sagt, alla nationer, instämde i kör. Oaktadt sitt ålderdomliga yttre såg den lilla byggningen rätt hemtreflig och putsad ut, der den låg emellan en hög brädstapel på ena sidan, och på den andra trenne syrenbuskar, der getterna likväl gjort ?table rag?. Bredvid syrenerna syntes en smal inhägnad, hvarest florerade en liten örtagård af ringblommor, pioner och åbrodd. Framför den tila parterren stod ett f.d. grönmåladtgungbräde, på hvilketsutto tvenne unga flickor. Den äldsta af dessa var den vi nyss hört affärda den qvinliga tjensteanden. Det var visst ingen skönhet — alla kunna inte vara skönheter, icke ens i romaner, men vi vilja ändå för omvexlings skull göra ett litet utkast af hennes yttre menniska: hyn är något bruljerad, håret påminner om linboden, näsan sträfvar uppåt af alla krafter, och de temligen bastanta händerna synas mera beräknade för nytta än prydlighet. Orimligheter!? tänker ni måhända, mina aktade läsare -— en stockholmska? omöjligt!? — Mina värdaste! den unga damen har blott ett halft år varit stockholmska. Hennes far var prost och kyrkoherde uti — likagodt! det hör inte till saken. For ett halft år sedan flyttade hennes mor, som blifvit enka, till Stockholm, för att sköta bushållet åt sina söner: tvenne välbeställda hyggliga unga män i verken?. Som vi nyss haft äran nämna: den unga flickan var långt mera ful än vacker, men hon plirar så vänligt på hela verlden med sina små grå ögon, hennes hårda händer ge så varma, trofasta handslag — hela heu