Aftonbladet – 12 december 1864, sida 2

(lera år äldre än du och bör således ha litet mera erfarenhet; du måste söka att vara oladare, att taga verlden från en ljusare sida, Hela lifver ler ju emot dig, hvarföre då vilja göra det till en börda, såväl för sig sjelf som andra? Det der eviga suckandet och pustandet är alltför sorgligt att se; omöjligt kan du finna allting och alla så odrägliga. Det är bara en jargon, ett taesätt och ett ledsamt talesätt till på köpet. Föresätt di allvarligt att vara amnorlunda, och du skall lyckas. Emelie suckade. Du har rätt?, genmälte hon med min af n martyr; jag skall göra dig till viljes, örsöka roa mig, bli eller åtminstone synas ik alla andra — skämta, vara lekfull och r, som du och dina bröder.? Se, nu tycker jag om min lilla kusin! fill en början lägger du af den der gudsådliga minen, som alls inte klär dig. Om lu visste hur vacker du är, när du skratar. Försök bara — så der ja! Bravo! nu vå vi ut att promenera.? Ida slog armen kring sin kusins lif, tryckte n kyss på hennes panna och drog henne akta med sig in, i det hon halfhögt gnoade: ?Se glad ut, se glad ut, du menniskobarn!? Ungefär en timma sednare varseblifva vi ter de tvenne unga flickorna, vandrande ida vid sida, taga vägen öfver Slätten, förbi ;ellmans byst, der de veko af nedåt Frieens park. Idas barnsliga, konstlösa glädtighet, hade ndtligen lyckats försätta hennes kusin i en wntrare sinnesstämning. De båda unga ickorna skämtade, logo och sprungo likt venne glada barn, i kapp med fjärilarne, om höllo bal i solskenet. Munterheten steg 1 sin höjd, då de stundom kunde narra