Aftonbladet – 8 december 1864, sida 2

sig sjelf. Och likväl, hvar är jag väl så säker och dold som i detta hus? Vid den utsatta tiden på qvällen infann har sig vid stora porten till palatset, som med glimmande fönster blickade ut på det lilla trånga och snedvinkliga torget derutanför Luften var mörk och dyster, en tidig hös bebådade sin ankomst, och de få menniskor. som ännu voro på gatorna, svepte in sig: sina korta mantlar. Under det att Andres stod och väntade på att man skulle släpps in honom, tänkte han på den aftonen, dö en annan Candiano hade gått öfver denna tröskel för att bära döden med sig derifrån. En häftig rysning genomilade honom. Hans hand, som straxt derpå förtroligt fattades af den öppnande kammarjungfrun, var kall. Hon förde honom in i sitt rum, men ehuru hon på allt sätt trugade honom att äta och dricka, var detta honom omöjligt, fastän hon icke hade skonat sin herrskarinnas taffel och aflagt de läckraste bitarne åt sin vän. Han urskuldade sig med sin sjuklighet, och hon lät ursäkten gålla, enär han icke vägrade att förlora till henne några dukater på tarok. Han hade äfven ånyo medfört en gåfva åt henne, så att hon tröstade sig öfver att hon hade en så ensträfvig och återhållsam älskare. Hon åt och drack desto ifrigare, dref allehanda gyckel och berättade honom namnen på de unga venetianare, som hade infunnit sig på bjudningen till grefvinnan. ?Der går det annorlunda till än här hos oss?, sade hon; der räknas inte guldet, utan lägges med fulla handen på kortet. Har ni lust att ännu en gång kasta en blick ditin? Ni känner redan gömstället.? ?Du menar springan i väggen? Men är då nte sällskapet i salen?? . Nej! de äro i grefvinnans rum. Salongen