Aftonbladet – 7 december 1864, sida 3

det andra attentatet mot statsinqvisitionen hade fru Giovanna hela dagen vandrat omkring med djupt begrundande min, och vid qvällens inbrott hade hennes själsspänning allt mera tilltagit. Hon var nu fast öfvertygad, att hennes Orsos ande var våldsverkaren, ty endast en kroppslig skugga kunde för andra gången undgå de tusen lurande blickar, som spejade i:hvarje vrå af Venedig. Hon tog på sig sina bästa kläder, och, som hon icke väntade något mindre än ett besök af sin aflidne man, beslöt hon att hela natten sitta uppe i trappan, för att vara beredd på att mottaga honom. I en rörande begreppsförvirring, hade hon uppdukat sin mans älsklingsrätter på ett bord med trenne stolar, och kunde icke förmås att själf förtära en bit. I detta tillstånd vakade hon största delen af natten. Först sedan den lilla lampan ute i förstugan hade slocknat, lyckades det Marietta, som ropade Andrea till hjelp, att återföra den stackars frun in 4 sitt rum och få henne att lägga sig. En feber bröt derpå ut; visserligen icke farlig, men tillräckligt stark för att dagligen under flera timmar beröfva henne medvetandet. Andrea såg allt detta med djupt medlidande, och de ord, som undföllo den sjuka under hennes yrsel; smärtade honom djupt. Han kunde icke undgå att säga sig sjelf, att han hade denna goda varelses bedröfliga tillstånd på sitt samvete, och att Mariettas sorgsna blickar tyngde honom värre än alla de blodiga hemligheter, han bar vid sitt hjerta. Nedtryckt af denna tyngd vandrade Andrea en eftermiddag förbi dogepalatset och stod länge bredvid den samla kanal, som flyter under de höga hvalfven af suckarnes bro. Då hans beslut började vackla och han kände sig tveksam om det rättmä