Aftonbladet – 7 december 1864, sida 3

egentligen står till med denna Portodoxi sin hela fullhet?, som efter sin allena salig görande måttstock tilloch afsätter och jus nu står i begrepp att med bannlysning oci förföljelse belägga det stora och aktnings värda partiet af fritt tänkande evangeliska kristne i Frankrike, Den äkta ortodoxien har alltid vid sine förföljelser handlat efter en bestämd yttre måttstock; den i de lagligt erkända symbo. liska böckerna nedlagda bekännelsen var der norm, hvarefter hon ransakade och dömde. Men rättsligt bestående symboliska böcker, såsom lagliga läronormer, finnas nu icke mer i Frankrikes reformerta kyrka. Dermed har ortodoxien redan i principen förlorat all inre halt och hvarje yttre stödpunkt för förföljelsen. Den måttstock, hvarmed hon mäter de från den rena läran förment alfallna, är under alla förhållanden en rent godtycklig. Just derför antar förföljelsen nu och alltigenom en förhatlig, ja en verkligen föraktlig karakter, när hon dertill skrymtaktigt söker dölja sin skam med den kyrkliga frihetens fikonlöf. Guizots nyaste skrift är dessutom afsynnerligt värde, emedan hon öppnar oss en klar insigt i den moderna ortodoxiens egentliga väsen och verkliga karakter, ej blott sådan hon i Frankrike åter upplefver, utan sådan hon nästan öfverallt uppträder, der hon på nytt erbjuder sig åt fanatismen till den evangeliska frihetens förföljande och förtryckande. — Denna förmenta ortodoxi är nemligen ingalunda hvad hon föreger sig vara; hon är ingen offentligt erkänd, ingen allmänt trodd, lagligt fa I lära; ingen af fäderna öfverlemnad, i traditionel rättskraft stående helig affattning. Hon är den teologiska åsigten hos ett kyrkligt parti, som jemväl affallit från den öfverlemnade läran, efter godtycke och smak af densamma dels bortskurit, t, och lärer ett brokigt potpourri af dogmer, hvilka — mätta efter måttstocken af den konfessionelt rena läran — mångfaldigt motsäga den rena lärans bekä och från den öfverlemnade kyrkorättsliga ståndpunkten rentaf måste betecknas som ?heterodox? och ?kättersk?. Detta parti betraktar sig väl som det s. k. ?supranaturalistiska? och det förföljda motpartiet utskrikes som rationalistiskt eller naturalistiskt; men dessa kännemärken äro alls ej kyrkligt erkända och derför äfven helt godtyckliga. I den moderna ortodoxiens förmenta supranaturalism döljer, som vi strax skola se, ett helt kyffe af rationalistiska sidotankar eller naturalistiska förutsättningar ochi motståndarnes förmenta rationalism och naturalism finnas djupa supranaturalistiska, d. ä. på en all religions eviga och outzrundliga rot häntydande, sanningar och erfarenheter. Ja, den förmenta rationalistiska riktningens män äro i många afseenden personligt mera troende än de af den supranaturalistiska, emedan ej företrädesvis tradition, vana, afseenden eller intressen, utan endast samvete och öfvertygelse mestadels för dem äro afgörande. Guizots ortodoxi är i verkligheten — sedd vid dagens ljus — en blott sken-ortodoxi, en godtycklig blandning af traditionella dogmer och moderna åsigter, hvari för öfrigt de sednare utgöra det öfvervägande och de gamla dogmerna det upplör sande elementet. Väl synes i hänseende till den dogmatiska traditionen Guizot fullt ställa sig på den öfverlemnade lärans sida; ty han pästär sig öfverhufvud i dogmerna ha funnit den rätta lösningen af menskans religiösa problemer. Men i öppen strid härmed förklarar han vidare, att kristna teoofien i sin dogmbildning sväfvar utölver religionens gränser, att menniskan inom den öfverlemnade läran blandat sitt verk med Guds verk. Den öfverlemnade dogmen är derför blott delvis sann; den är osann, såvidt som den är menskoverk, och verkligt sann, såvidt den är en produkt af Gud sjelf. Men hvariftån hemtar nu Guizot det ofelbara domarsvärd, som skall ur den blott halfsanna öfverlemnade dogmen afsöndra de osanna beståndsdelarne och fastställa den allena sanna och fasta kärnan? Derom aklar han sig väl att lära oss. Den af honom till hjelp tagna kritiska måttstocken är nemligen en helt och hållet godtycklig: hans individuella behag, hans personliga känsla. Eller ges det en godtyckligare, den reformatoriska bekännelsetraditionen mera molstridig sats, än då han förklarar: i lärorna om skapelsen, försynen, arfsynden, inkarnationen och återlösningen innehålles fullständigt kristendomens väsen och den, som tror å dessa, han är i ordets fulla betydelse risten? Underbarligen finns bland de anförda fundamentaldogmernaallsickeden, som i alla tider gällt som den evangeliskt-protestantiska bekännelsens kärna och stjerna, dogmen om rättfärdiggörelsen genom tron allena I (Insändt.)