Aftonbladet – 7 december 1864, sida 3

ambassadsekreteraren, och den gamla bekantskapen från Riva kunde endast vara gynnsam för befordrandet af tribunalets laner. Sålunda förgick nästan ingen dag utan att han, sedan han slutat sitt arbete åt notarien, uppsökte sin tyske vän, hvilken samtalet med den allvarlige, af en hemlig oro fördystrade mannen småningom blef ett verkligt behof, helst han numera nästan icke umgicks med någon. Han hade fattat ett obegränsadt förtroende för Andrea, och om han i hans sällskap undvek politiska ämnen, skedde detta snarare derför att han på grund af olikheten i deras nationalitet icke kunde hoppas på att komma till något resultat, än af fruktan för att Andrea möjligen skulle kunna missbruka hans öppenhet. Han berättade, till och med skrattande, att han hade blifvit varnad för honom såsom för en af tribunalets spioner. Den sorglöshet, hvarmed han dagligen beträdde det främmande sändebudets misstänkta tröskel, hade naturligtvis väckt uppseende och misstankar. Jag är ingen nobile?, svarade Andrea helt lugnt. Att jag inte här söker några diplomatiska förbindelser har tiomannarådet tydligen insett; ty de ha ända hit: tills inte ens bevärdigat mig med en varning. Men jag har fattat en liflig tillgif: venhet. för er och skulle icke utan smärta se mig tvungen att afstå från. ert ange. näma sällskap, ty jag lefver för öfrigt alldeles ensam. Till och med min hederliga värdinna, som annars då och då fördref en stund för mig med sina ordspråk, beträder inte vidare mitt rum. Hon är sjuk, sjuk af Venedig och de bleka skuggor, som der smyga OST å förhöll de et sig ock verkligen. Efter