Aftonbladet – 7 december 1864, sida 2

bron, och dofva klocktoner dånade genom luften. Andrea stannade vid en sidogata. upptog en mask ur sin bröstficka och band den för ansigtet. Derpå gick han till den närmaste kanalen, sprang ned i en gondol och ropade: Till San Rocco! Den ståtliga gamla kyrkan var redan klart upplyst af otaliga ljus, och en oräknelig folkmassa svallade omkring den toma katafalken, som höjde sig mörk midt i skeppet utan blommor och kransar. Endast ett stort silfverkors stod vid hufvudet, och det svarta bårtäcset bar ännu på båda sidor huset Veniers vapen. På med svart öfverdragna bänkar, som amliteatraliskt uppstego genom hela korets djup, hade Venedigs adel tagit plats i en fulltalighet, som sällan egde rum äfven vid stora rådets vigtigare sessioner. Ingen vågade vara borta, ty det låg enhvar om hjertat att icke det ringaste tvifvel uppstode rörande uppriktigheten af hans sorg öfver den döde. Uppifrån höjden blåste basunerna den högtidliga introduktionen till ett reqviem, oc en fullstämmig kör, ackompagnerad af orgeln, uppstämde klagosången, som skakande brusade genom kyrkan och hördes ut på torget och de angränsande gatorna af det oupphörligt tillströmmande folket. Det fina duggregnet, som alltjemt fortfor, qvällens mörker, ur hvilket redan på långt afstånd kyrkofönstrens klart upplysta stenrosor underbart framglänste, det dofva sorlet och förstulna hviskandet bland tusentals menniskor utbredde en hemsk bäfvan rundt omkring i hela kyrkan, för hvilken högst få kunde skydda sig. Ju närmare ingången till det höga templet, som omslöt allt hvad Venedig hade stort och mäktigt, deste andäktigare voro alla läppar förstummade. Bakom de svarta maskerna, hvilka enligt gam