Aftonbladet – 3 december 1864, sida 2

hänseende än vi, det känner sin man och vet hvad han har vilja till och att han äfven kan få lust att genomdrifva denna vilja, om förhållandena visa sig gynnsamma för ett försök. Om vi föreställa oss, att på några mil från Norges vestkust sträckte sig ett mäktigt och halfbarbariskt rike, som mäångfaldigt öfverträffade vårt eget i folkmängd och . resurser, med hvilket vi under tidernas lopp fört blodiga och oförsonliga krig, ofta nog slagit och öfvervunnit, men som emellanåt hemsökt våra kuster med eld och svärd, och som Ppå en tid, hvilken ännu lefvande personer erinra sig, beröfvat oss ett Finland, så kunna vi lättare förstå, alt Rysslands grannskap måste utgöra en kraftig sporre för svenska folket att utveckla sina försvarskrafter, och att nationalbeväpningen kunnat blifva en sådan folkets sak, som händelsen nu är. desto större nytta skall han i farans stund kunna göra sitt fädernesland. Organisationen af Sverges landtmakt genom den så kallade indelta armen, hvarigenom militärtjensten för soldaten (liksom för officerarne hos oss) blifvit ett lefnadsyrke, och icke blott en öfvergående borgerlig tunga, måste också göra sitt till att vidmakthålla soldatandan hos svenska folket. Sålunda har det gått liksom af sig sjelf, att den svenska skarpskytterörelsen underordnade sig den militära organisationen och gjorde till sin uppgift att frivilligt skapa en tillväxt i det bestående försvarsväsendet, hvilket icke skulle stå tillbaka för detta i färdighet att begagna vapen, i disciplin och manövreringskonst. I dessa förhållanden ligger också garantien för, att hela rörelsen icke kan tillskrifvas en öfvergående nyck eller lusten att efterapa ett europeiskt mode, utan att den hvilar på ett allvarligt beslut att uppnå det föresatta milet. szAfven i Norge har ju skarpskylterörelsen omfattats med ovanligt lif och lust, med en allmän ifver och sympati, som visar att fölket insett dess stora och allvarliga betydelse. Såvidt vi veta, räkna de norska skarpskyttekårerna 12,000 medlemmar, och vi ha intet skäl att tro, det intresset skulle blifvit försvagadt eller saken vara på återgång. Tvärtom går den ännu framåt äfven hos oss. Deremot kunde måhända vara skäl att tro den i någon mån sakna den sammanhållning, som den onekligen skulle vinna genom att uppfattas mera soldatmässigt och erhålla en deremot svarande organisation. Och vi borde i detta afseende hafva våra svenska bröders exempel stadigt för ögonen och ihågkomma, att folket på andra sidan Kölen frivilligt och med glädje bär de med militäröfningarne förbundna uppoffringar. Mångenstädes i vårt land lägga törhållandena kanske hinder i vägen derför, och måhända är det en följd af naturliga omständigheter, att denna rörelse gestaltar sig något annorlunda hos oss än 1 Sverge. Norrmannen skall således säkert i nödens stund visa sig lika villig att strida för sitt land som svensken. Men då svensken är mera född för soldatyrket och i sitt lands krigshistoria finner stora upplifvande förebilder inom armåns leder och på Europas valplatser, är norrmannen mest van att tänka på hvad hans förfäder gjorde när soldaten var ute på konungens tåg?, och hans tankar fästa sig då vid sådana exempel på hjeltemodigt och uppoffrande fosterlandssinne, som Haldens borgare, Colbjörnssönerna, Kjeld Stub och andra gåflvo till evigt minne och föredöme för efterkommande. Äfven detta förhållande kan ha öfvat sitt inflytande på det olika sätt, hvarpå skarpskyttesaken blifvit omfattad i de båda länderna. Besynnerligt nog tyckes den här trifvas bäst på landsbygden, medan städerna visa sig mera senfärdiga; och allra besynnerligast är att Norges hufvudstad står sist i raden medafseende å ifver och intresse för denna sak. I Sverge är förhållandet, som bekant, alldeles omvändt. Stockholm och Göteborg hafva från första stund gått i spetsen för rörelsen, och den fulländade militära organisation och öfning, som dessa städers frivilliga kårer genast gåfvo sig, har utgjort ett föredöme för landets öfriga skarpskyttekårer. I Kristiania har det icke låtit sig göra att bilda ett enda skarpskyttekompani, medan Stockhelm för närvarande räknar fjorton sådana kompanier, och den berättelse, som vi nyligen meddelade från Kristiania vapenförenings generalförsamling, visar nogsamt, huru långt saken står tillbaka här och huru den stad, som utan tvifvel hade lättast för att uppställa en kär af frivilliga på 4—500 man, långt ifrån att gifva det öfriga landet ett efterföljansvärdt exempel, i stället sjelf behöfver taga exempå af den uppoffrande och patriotiska ifver, varmed folket i många af våra aflägsnal. fjelldalar, der besväret är så mycket större, omfattar denna sak och troget håller fast dervid. Ingenting skulle måhända vara mera verksamt att förändra detta förhållande och förmå Kristianias vapenföra ungdom att ställa sig i folkbeväpningens leder, än om man för en gång kunde förflytta den till Ladugårdsgärdet vid Stockholm, så att den blefve vittne till de militära öfningar, hvaruti den svenska hufvudstadens yngre och äldre män deltaga, hvarifrån vi sett att ej ens den simple arbetaren uteslutes, och hvarigenom denna talrika kår småningom kommit till en sådan fullkomlighet, att den under gemensam manöver med reguliera trupper, enligt sakkunnige personers utsago, i intet afseende voro dessa underlägsna.? Svensken har derföre så mycket lättare att . förstå, att ju bättre soldat han blifver,