Aftonbladet – 1 december 1864, sida 2

öfver qvinnonyck upphöjd klokhet, för att ni inte skulle låta försona er. Jag vill inte höra talas om försoning! ropade hon lidelsefullt, i det hennes ögon åter fylldes af tårar. Hvad skulle det också tjena till att vilja det? Jag duger till ingentiog, jag är ur stånd att fatta ens den enklaste tanke, om jag inte har min arma Gritti. Ni skall få honom, Leonora. Men inte genast, emedan hans plötsliga återkomst skulle korsa våra planer. Och huru länge behöfver jag vänta? sade hon och såg upp med en bönfallande min. Det beror på er sjelf, svarade han. Huru lång tid behöfver ni för att se vid edra fötter en ung man, som hittills gått och gällt för ett dygdemönster? Ett drag af nyfikenhet och intresse framträdde i hennes ansigte, som ännu för ett ögonblick sedan hade varit helt och hållet smärta och förtviflan. Om hvem talar ni?4 frågade hon. Om den der tysken, som var vän med Gritti, om wienerministerns sekreterare. Ni känner ja honom?4 Jag såg honom vid sista regattan. Gritti visade mig honom.4 Han är ettan framför sin herres nolla. Vi ha anledning att tro, att han i tysthet söker till sin suveräns fördel värfva ett starkt anhang bland våra motståndare samt begagna sig af den misstämning som Querinis sak qvarlemnat. Han är ovanligt slug. Af de fyra spioner, som vi köpt bland hans eget folk, har ännu ingen kunnat lemna det ringaste bevis i vår hand. Inqvisitorerna sätta hela sitt förtroende till er, Leonora, och äro öfvertygade-att ni skall bli i stånd att finna nyckeln till detta väl tillstängda