Aftonbladet – 30 november 1864, sida 3

Göteborgs rådhusrätts protokoller förekommer, att du lånat en sängkudde af en qvinna vid namn Carlsson. Denna kudde var stoppad med en mängd lappar. Persson: Ja. Kort efter Lottas död kom Carlsson och återfordrade dynan. men jag sade henne, att öfverdraget var smutsigt. så att jag skulle tvätta detta först. Jag sprättade derföre upp dynan och kastade lapparne i skrubben. Ordf.: Märkte du ej då, att öfverdraget var blodigt, likasom lapparne? Persson: Nej! Ordf.: Jaså! Hon säger, att hon ej märkte. att de voro blodiga. (Ordf. fortsätter): (Till protokollsföraren.) VProtokollerna upplysa vidare, att Carlsson, samma dag du häktades, återtog det toma, rentvättade öfverdraget, som hon fann i din bostad, och instoppade deri lapparne, hvilka hon upptäckte iskrubben. Följande natt använde hon dynan till hufvadkudde, men då hon om morgonen uppsteg, märkte hon å lakanet blodfläckar, som kommit från dynan. Vid närmare undersökning befanns nulapparne, hvarmed dynan var stoppad, genomdränkta af blod. Hur vill du förklara denna märkvärdiga omständighet, så framt du icke mördat Andreasdotter i sängen, liggande just på denna dyna? Persson (efter en stunds tystnad): Jag kan ej förklara detta! Ordf. gjorde härefter Persson en mängd frågor, gående ut på att utforska motiverna till brottet, förutsättande dervid, att dessa skulle varit begäret att åtkomma Andreasdotters pengar, hvilken, efter hvad under ransakningen vid Göteborgs rådhusrätt yppats, förmodades vid tillfället innehaft en större summa. Persson bestred, att mordgerningen haft något annat motiv, än det, att hon fruktat att Andreasdotter skulle sätta sin hotelse i verket och att angifva henne för smuggling. Hon bedyrade flera gånger, att hon ej tillegnat sig något mer af hennes tillhörigheter än den ofvannämnda portmonän, lemnande dock obestridt att icke Andreasdotter i kläderna kunnat hafva mera penningar förstuckna, men hon hade ej undersökt kläderna. För öfrigt vidgick hon, hvad rådhusrättens protokoller innehålla, nemligen att hon till flera personer fällt utlåtanden om Lottas försvinnane, hvarigenom hon afsett att från sig afvända all misstanka om brottet. Mot den mördade sade hon sig för öfrigt ej hyst något ondt i sinnet, förrän den olyckliga stunden, då brottet begicks. Vi förbigå en mängd frågor och svar, hvilka sakna intresse, för att komma till slutet af ransakningen, som hos alla de närvarande framkallade den högsta spänning. Ordf.: Enligt dina uppgifter, skulle du i sällskap med Lotta varit borta på lördagsaftonen mellan kl. 7—8. Göteborgs rådbusrätts protokoller uppiysa deremot att ett vittne un: der nämnde tid sökte dig i ditt hem, -der han bultade på, då han fann dörren stängd. Men han har tagit på sim ed, att han lyssnande hörde någon vara inne i rummet, och att detlät såsom något tungt sakta släpats öfver golfvet. Huru vill och kan du förklara detta? Persson (efter en stunds .paus, hvarunder en rysning skakade hennes kropp). Jag kan icke förklara detta! Ordf.: Du har haft någon hjelp. Det är osannolikt, att du ensam kunnat föröfva detta gräsliga brott, och att du, som befann dig i ett sådant tillstånd, skulle förmått ensam släpa liket efter en storväxt qvinna upp på rumstaket. Jag uppmanar dig allvarligt att säga sanningen, fullkomligt och uppriktigt, samt såmedelst försona dig med Gud och det samhälle, mot hvars lagar du så svårt förbrutit dig. (Med något skarpare ton) Qvinna du har haft hjelp härvid? En lång paus inträdde. hvarunder Perssons blick lyste dyster och hemsk, och en fullkomlig dödstystnad berrskade i rummet, der: förhöret hölls. Så väl domstolens ledamöter, som de närvarande afbidade under stark spänning Perssons svar. Persson: (med ljudlös röst) Ja! jag har haft bjelp ! Nu ökades spänningen om möjligt ännu mera, och ordföranden, som syntes vänta att få höra något nytt uppslag i denna dunkla sak, teg en stund, för att ej afbryta Persson. som likväl endast stirrade framför sig, liksom hon sett ett fantom. Ordf... Nå, säg mig namnet på din medbrottaing? Persson (efter en lång ny paus): Det var — djefvulen ! Ordf. (öfverraskad): Jaså! Den onde anden — ja! jag kan väl tro, att han var närvarande; men hade du ingen annan medbrottsling ? Persson: Nej. jag bedyrar, att ingen menniska deltagit i brottet eller bidragit till dess utförande. Ordf.: Det återstår dig nu slutligen att förklara det hastiga omslaget i ditt väsende. Du har under hela ransakningen visat en ovanlig hårdnackenhet och oböjlighet, så länge du vistades i Göteborg. . Hur kommer sig detta ? Persson: Jag var hård till sinnes och man bemötte mig med mycken stränghet och hårdhet i Göteborg: Då jag hitkom rönte jag genast väl vilja, och min själasörjare tilltalade mig med så milda och goda ord, att jag kände mitt hjerta vekna. Jag skulle aldrig ha bekänt om jag fått stanna qvar i Göteborg, — nej, aldrig! Äfven här försökte jag kämpa emot mig sjelf i det yttersta, men det var omöjligt, och jag finner mig nu lycklig och nöjd, sedan jag fått lätta mitt skuldbelastade samvete. Hon anhöll såsom en gunst att få här qvar-tanna för undergående af vidare ransakning, såvidt sådan kom i fråga, samt uttalade sin förskräckelse för att återvända till Göteborg. Ordf. förklarade att hennes bön skulle i protokollet antecknas, ehuru han ej kunde meddela henne. något bestämdt svar derpå. Rätten uppsteg, sedan ordföranden tillkännagifvit att-ransakningen var afslutad, och Anna Brita Persson fick afträda. Hon skred sakta ur rummet, kastande derunder på domstolens ledamöter och de närvarande blickar, som tydligen uttryckte tacksamhet för den mildhet hvarmed hon blifvit behandlad. : OTRS