Aftonbladet – 29 november 1864, sida 3

mottagningsrum. Då den främmande gått, hemtar jag er. Men rör er inte ur stället förr än jag kommer. Hon lemnade honom nu allena, och utan tvekan steg han uppför de få trappstegen och trefvade sig sakta längs väggen, efter den ljusstrimma, som silade sig iram genom den smala öppningen. Salongen var endast genom en tunn brädvägg skild från detanoränsande rummet, emedan begge under mera lysande tider hade utgjort en enda stor festsal. Skenet kom från en armstake af silfver, som stod på bordet framför soffan. Andrea måste lägga sig ned på knä för att se dit in, men så obeqväm ställningen än var, så hade dock mången helt säkert velat byta den med honom, äfven om han hade varit mindre angelägen om att höra in att se. Ty om kammarjungfrun hade sagt sannt, att hennes herrskarinna plagade sminka sig, gjorde hon detta sannolikt mera för att lja tidens mode än derför att hon behöfde let för att gälla för vacker. Hon satt på soffan i en Trägt, som icke var beräknad på en så sen vist; det utomordentligt rika nåret, som hade en skiftning i rödt, var sonstlöst uppknutet, de förgråtna ögonen skimrade med en underbar glans, och på le runda bleka kinderna syntes ännu spår efter nyss gjutna tårar. Mannen, som satt nidt emot henne i en ländstol och vände egen åt Andrea, tycktes uppmärksamt berakta henne: åtminstone rörde han sällan vå hufvudet, och lyssnade till den sköna vinnans häftiga ord utan uttgöra en enda utbörd (Forts.) —— ov