Aftonbladet – 28 november 1864, sida 3

har mycket att göra åt min principal. Andrea Delin är mitt namn. När tiden kommer utt man behölver mig, så hef mig i minnet: Andrea Delfin, Calldella Cortesia. Han skakade hand med den besynnerlige vännen, som ännu cn stund blet ståeude der utanför, i det han noga tog huset och den närmaste omgilningen i skärskådande och med en min af tvitvel och slug öfverläggning mumlade något för sig sjelt, som antydde att han icke så snart skulle befria vrescianaren från hans pröfningstid. Då Andrea gick upplör trappan kunde han icke komma förbi fru Giovanna utan att säga huru saken uflupit för honom. Hon var icke nöjd med att han hade funnit en så ringa plats. Hon skulle icke hvila förr än han aisagt sig den och sökt en indrägtigare och mera hedersam. Han skakade på hufvudet. : Den räcker nog, kära frus, sade han, för den korta tid jag ännu har qvar att lefva. tHvad ni kan prata! brummade enkan. CAtt gå det goda till mötes och låta det onda komma, det anstår en man; åt honing myser man, och åt gulla spottar man. Se på den sköna solen der ute och blygs att ni redan kommer hem, medan det är musik på piazzan, och allt hvad som är rikt, skönt och förnämt är ute och promenerar på Marcusplatsen. Der bör ni vara, herr Ans drea, och inte uti ert rumi Jag är hvarken vacker, rik eller förnäm, fru Glovanna.tt : Har ni då intet nöje af att se den vackra verlden? frågade hön ifrigt, och säg sig dervid omkring, för att se att Marietta icke var närvarande. Ni måtte väl inte vara älskogskrank ?4 Nej, fru Giovanna.