Aftonbladet – 25 november 1864, sida 3

der det närmast förgående. Experimental-. fältet den 24 November 1864. Juhlin-Dannfelt. 0. Torells ech A. E. Nordenskiölds båt-turer vid Spetsbergen. (Forts. från gårdagsbladet.) Om aftonen foro vi ånyo öfver till Angelins berg på sydvestra sidan af Nordostlandet och lågo der öfver natten. Under öfverfärden sågo vi åter otaliga hvalrossar hvilkas åsyn till den grad eggade fängstmännens ifver, att vi slutligen måste giva det efterlängtade tillståndet tilljugt. Straxt derpå var ätven ett af dessa fredliga, intet ondt anande djar spändt ör vår båt men harpun och liua och, sedan linan blifv inhalad och det tröuat ut sig genom ai bogsera båten, dödadt af ett säkert r.ktadi lod från Petersens refila. Två hål blefvo. efter vanlig sed, skurna i skinnet på hvalrössens panna och en tögända dragen genom den derigenom uppkomna öglan. Me deuva ända fastbauds den döda hvalr vid aktern i båten och släpades till ett när belä.et isstycke för att der berölvas skinn och späck. Medan hvalrossen ännu bogserade oss ramat, samlade sig plötsligt från alla kon ter öfver femtio andra hvalrossar omkring båten och summo i en halfkrets efter oss på nära skotthåll. Till och med den vid der nordiska djurverlden så vane Petersen blef i början något häpen vid deras uppträdande och bad oss hålla alla bössoriberedskup för att ätminstone blitva kantrade med heder. Men ej hämdkänsla, utan nytikenhet var tydligen, tu såsom vanligt, den rådande passionen hos dessa den högsta nordens invånare. De följde oss nemligen i all fredlighet under en lång sträcka på alldeles nära håll, som oftast höjande sina klumpiga hufvuden sä högt som möjligt ötver vattnet för att bättre kunna öfverskåda våra förehafvanden. Annu då vi hade dragit den tängade hvalrossen upp på ett isstycke och höllo på att flensa honom, betraktude hans kamrater vårt företag med odeladt intresse. plaskande ibland de kringflytande isstyckena, tills blodet, som blandade sig med vattnet, jugade dem bort. Sedan vi vid Angelins berg insamlat ett så stort förråd som möjligt af de derstädes ymnigt förekommande försteningarne, afreste vi derifrån kl. 3 om morgonen den 16 tili andra sidan af sundet, for att se om det ej vore möjligt att der framtränga längre sö derut till det nyupptäckta sund mellan Stortjorden och Hinlopen Strait, som vi så ofta hört talas om. Under öfverfärden besvärades vi åter af dimma och säågo, medan vi rodde fram öfver den spegellugna vattenytan, alkor till ett större antal än jag mnågonsin förut sett på Spetsbergen. Tre björnar, en hona med två ungar, varekoddes på ett högt isstycke. Petersen sände en retfel kula emot modren, ehuru utan att träffa henne dödligt. Till stor och högljudd fröjd för manskapet, som påstår att björnen, oaktadt sin ohjelplighet till tror si vara en stor sjöman och derföre, då tillfälle dertill erbjuder sig, tager sin tillflykt till sjön, hvarest han dock är ohjelpligt förlorad och lika lätt att döda som ett fär?, hoppade alla björnarne genast ifrån isstycket ned i vattnet och summo undan. Efter en stunds rodd upphunnos de och dödades utan svårighet. Samma dag sågo vi yttermera en mycket stor björn långt bort på den söderut liggande fasiisen. Middagstiden den 16 Juli nådde vi andra stranden af sundet och lade till vid ett högt och praktfullt berg, som till det yttre har stori tycke med Angelins berg, ehuru det är vida högre och mera storartadt. Lika dana vexlande, horizoutella lager af sandsten och kalk träftas här, och liksom Angelins berg äro dessa lager öfverst betäckta med en ijock bädd af hyperit. Såväl kalksom sandstenslagren befunnos rika på försteningar, de förra isyvnerhet på kolossala arer af slägtet Productus. Detta :erg är på kartan betecknadt med namnet Loveus berg. Sedan vi härstädes gjort en rik insamling af förstevingar, rodde vi den 17 Juli om aftonen vidare söderut, för att om möjligt uppnå och närmare undersöka det nyfunna sundet mellan Storfjorden och Hinlopenstrait, men blefvo snart af fast is nödgade att vända om. Gynnade af en stark ström rodde vi derlöre tillbaka i nordlig riktning upp lill Duym-poiut, hvarest dagqvarter togs. Emedan vi redan något ledsnat vid den alksoppa, som, om jag undantager ett ej fulli lyckadt försök att förtära den ena al våra fällda unga isbjörnar, under de sednare dagaurne ständigt utgjort vår föda, företogo vi, innon vi gingo ull hvila, en utflykt till en närbelägen, temligen stor och hög holme för att der insamla ejderägg. Såväl ejdrar som ejderägg funnos ymnigt äå denna holme, men äggen voro redan odugliga, emedan större delen innehöll ungar. Manskapet förtärde dem dock med god matlust. En redan ur boet utflyken gråspräcklig, nästan fullvuxen unge af Larus glaucus blef här skjuten af Peterse.i. Den 18 Juli om aftonen foro vi vidare till Cap Fanshaw. Ungefär på midten af vägen passerade vi det största alkijell, som jag hittills sett. Svarta klippor, 800 till 1000 fot höga, stupa här på en sträcka af omkring 4 mil alldeles lodrätt ned i hafvet, bebodda af tusentals alkor, hvilka sitta ätt packade vid hvarandra i alla vinklar och springor. Vi blefvo också i tilllälle att bevitina den bokstufliga sunningen uf den kända berättelsen: att om man aflossar ett: böss-skott mot ett dylikt alkfjell, förmörkas luften af de utflygande foglarnes mängd, . utan att man dock kan förmärka någon förminskning bland dem, som lugnt sitta qvar. Några som hade sina nästen så lågt, att de kunde nås ifrån håten hlefen taona med