Aftonbladet – 24 november 1864, sida 3

randen i sin förklaring erinrat, att nämnde yuranden i allmänhet voro afgifna i direk tionen och ställda icke till kl. ganden uta till direktionens ledamöter? Säluuda, 1 igt hr justitieombudsmannens sätt att re sonera, om A oqvädar B i närvaro af C oci D, blir åtalad deriör och undskylar sig me: att han talat till C och D, men icke till B så bör det utgöra ett skäl för domstol at fria A. Såsom ytterligare skäl till sin re: solution i detta afseende anför hr justitie ombudsmannen: att klaganden, i följd a: sin ställning till direktionen?, ?utan tvifvei hade skyldighet att ovillkorligen ställa sir ull efterrättelse direktionens föreskrifter? (Man påminne sig härvid landshöfding Sköldebrands yttrande: En underordnad person en läkare har icke rättighet till att reflek tera! Han skall lyda!?!) — honom, lik: med hvar och en, som af nämnde föreskril ter funne sin rätt förnärmad, obetoget ati öfver direktionens beslut bos öfverordnar myndighet i laga ordning föra klagan; p: grund hvaraf hr justitieombudsmannen anser, att direktionen? hade ?skälg anledning till anmärkningar? mot doktor Karlberg. som genom att iyda lagen sökt att göra er obarmhertig och olaglig föreskrift at direk tionen så litet skadlig som möjligt. Mer om också direktionen? hade skälig anled ning till anmärkningar?, lärer väl ej vera följa, att direktiouens ordförande hude rättighet att hålla strafftal och utdela oqvädinsord. Dessutom, om duktur Karlberg blindt (d. v. s. utan att reflektera) lydt direktionens olag liga föreskrilt att efter 5 platsers tfylland alvisa enhvar hjelpsökande sjuk från lasaretitet, hvarvid det naturligtvis lätt kunna: hända att sjuk med krossade lemmar fått dö af förblodning utanför lasarettets port, hvilket ätven kunnat inträffa medan doktor Karlverg väntat på utslag af öfverordnat myndighet, om han beslutit sig för att klaga, och doktor Karlberg sålunda, enligt hr Justitieombudsmannens åsigt, förhällit sig rullkomligt lojalt, frukta vi dock siorligen ör att doktor Karlberg, om han, i anled ning af ett dylikt förfuorande och deraf föl jande skada till lifvet för hjelpsökande sjuk. blifvit åtalad, härdt drabbats af lIzgens arm och dyrt fått pligta för sin lojulit, liksom vi äro fullt förvissade om, attallmänna opi nionen i thy fall stämplat doktor Karlberg som en skamfläck för svenska läkarvkåren. Till vår stora öfverraskning yttrar hr justitieombudsmannen vidare, att det smä deord, ?: nlaldig?, som landshötding Sköldebravd tillade doktor Karlbergs fullt behöriga och på laglig grund stödda fråga : Om veneriska sjuke jemväl skulle inställa sig på lanvdskansliet för att få skritthg remiss af ordtföranden?, var ursäktligt; vi ha alltid lefvat i den ötvertygeise, att smädeord säväl från moralisk som juridisk synpunkt vore oursäktliga. Emellertid anser hr justitieombudsmannen smädeordet ursäklligt, emedan dylika sjukas emottaganude icke vore föremål för prötning, evär de allud och oviikorhgen skulle cmottagas.? Emo detta yttrande af hr justitieombudsmannen är mycket att invända, men vi vilja endasi anmärka att, om det är riktigt, lasaretts direktionen, då den som obehörig? lade till handlingarae doktor Karlbergs skrin rörande ifrågasatt laglighet af med venerisk sjukdom behäftad fänges remiss till lasarettet, var fullkomligt i sin goda rätt, hvilket hr justitieombudsmannen emellertid sjeli bestrider, andragande, att direktionen ?sak nade skäl att stämpla den (neml. skriften) såsom ohehörig.? Hvad frägan om denna skrift beträffar, som lärer ut.jort den egentliga anledningen till uppträdet den 1 Aagusti, enär ordtöranden ansåg sin höga rätt till infallibilite: som landshötding ifrågasatt at en underordnad person?, är det en glädje för oss att fiona hr justitieombudsmannen helt och hållet på doktor Karlbergs sida emot bäde direktionen och landshöfdingen, hvilkas grofva invektiver emot doktor Karlberg i anledning af ofta nämnde skritt hr justitieombudsmannen förklarar oförtjenta och otillständiga. Men hr justitieombudsmannen finner ?ej heller skäl att deuna del at saken under domstols pröfving draga, ibland annat derföre utt gällande lagstiftning så ringa uppskattar dylika — rättskränkningar ; hvaraf man sälunda lär veta, aut en ringa straffbestämmelse i lagen kan utgöra skäl iör straffiöshet. Mycket annat vore att säga både om denna resolution och om målet i sin helhet, men vi vända oss nu med vämjelse från detta vidriga mål, som klart har visat, att ett slags turkisk despotism i värt land understundom ännu kan ega rum och utan laglig näpst fär passera; utt svenskar finnas, hvilka. för att tända ett underdänigt rökoffer för en landshöfding, atkläda sig all manlighet och sjelfständighet, och som äfven visat att fem kan vara jemnt och svart kan vara hvitt under vissa förhållanden. 4.