Aftonbladet – 23 november 1864, sida 2

objektivitet, som herrskande makt och auktoritet, annat än det som bevisar sig såsom sjelfva andens fria subjektivitets uregnaste väsen och grundförutsättning, d. v. s. det sjelfmedvetna förnuftets och vakna samvetets genom sig sjelf fastställda lag. Redan har ur den nya andens allsidiga, mot alla dimensioner utstrålande rörelser sedan förra seklets sista tredjedel en kritisk process tändt sig, hvilken som en eld ur djupet förflygtigar och förtär allt, som icke är pånyttfödt ur kristendomens innersta ande, utan som fastmer, som en efterverkan af judendomen och hedendomen, hittills hämmat och orenat den kristna principen i sin utveckling. Visserligen har denna process här och der fått en öfvervägande negativ stämpel; ja den har i stormande strid med det okristligas och föråldrades reaktioner här och der sårat eller rentafifrågasatt sjelfva den kristna principen; men den måste vara mycket svag i tron på evangeliets gudomliga makt, ja den måste misskänna den gudomlige andens närvaro i historien och dermed i princip neka den gudomliga verldsstyrelsen. som icke vill se, att dessa det negativas ytterligheter blott derför så starkt framträdt, att tillika den falska positivismens motsatta ytterligheter skulle ända till roten afklädas. Upplyften edra hjertan! Kommen och sen Herrans verk, den på jorden sådan förstöring gör (Ps. 46)! Hans Kristus är dock allud i kraft och kommer ännu alltid på himmelens skyar! Scn1 icke, att det blifver klart väder, förty himlen är röd (Matth. 16: 2)? — O I klentrogne! I kritikens process måste allt sönderfrätas och förflygtigas, hvad aposteln betecknar som trä, hö, strå; allt blott menskligt. allt rått naturligt, som ej tillika bär den gudomliga sanningens stämpel eller, för att tala med Plato, i sig bär en brodd och telning af det godas ide. Hurudana hvars och ens verk är, det skall elden bepröfva; men blifvandes varder, och till nya utvecklingar. förvaradt, allt verkligt gudomligt och godt. Ar dock redan yxen satt till trädens rot: det träd som icke bär god frukt skall afhuggas och kastas i elden. Och nu skulle presterna, som tvungna apologeter, på nytt åter uppglödga de till slagg törbrända qvarlefvorna af judendomen och hedendomen? Aldrig! Så framt I velen icke finnas strida emot Gud (Ap.g. 5: 39). Det är sant: den ännu e) till afslutning komna kyrkans ombildningsprocess medför äfven vådliga kriser; tillstånd af tvifvel och inre uthungring, som nog för mången kyrkans hittillsvarande medlem torde bli dödliga och äfven redan varit det. Men stå vi icke redan midt i dessa kriser och skola de ej aflöpa så mycket farligare, ju mer man å ena sidan hämmar och försvårar utskiljandet af det kyrkliga lifvets föråldrade elementer, och ju mindre man å andra låter frigöra den kyrkliga församlingsprincipen och dermed kyrkans universella lifskraft. Det ges en sådan allmän lifskraft såvälinaturlifvets kroppsliga organism, som i den sedliga verldens andliga organism. Liksom den för kroppsliga organismen har sitt söte i de elementer, som fysiologerna beteckna såsom den allmänna bildningsvätskan, hvilken likartad och oafbrutet genomtränger alla innandelarne (parenkymerna), oupphörligt skaTpad ur blodet för att förmedla den individuella cellbildningen och derigenom föryngringen af alla särskilda organer; så kan den i kyrkans lif, såsom Kristi kropps, blott bli allestäds verksam i församlinosprincipens form. Alla det kyrkliga lifvets öfriga funktioner, bekännelsebildning, predikan, liturgi, kateketik, själavård och kyrkostyrelse, måste söka sitt närmaste mål i att allsidigt lifva denna princip som förutsättningen för dess egna, friska förkofran, för dess beständiga föryngring: Blott ur denna princips lefvande verksamhet kunna sjelfständiga, religiösa personligheter sjelfva uppstå i församlingarne, utan hvilka vi icke komma ur kyrkans misere. Härmed äro vi nu komna till den punkt, som för herdabrefvets författare och hans liktänkande väl anses som den betänkligaste; men som dock måste utgöra punctum.saliens i kyrkliga organismen. Vådlig skall denna församlingsprincip först då bli, när man genom ännu längre underbindande af det kyrkliga lifvets ådroroch nerver drifver honom till urartning; om man gör honom benägen att tillegna sig sådana elementer, hvilka som frätande syror genomströmma tidena andliga atmosfer; om man nekar honom den fria positiva sjelfuivecklingen och dermed beröfvar honom -kraft .och lust att neutralisera och genom trons organiserande kraft metamorfosera de tygellösa demokratiska -lidelsernas -sobundna elementer, som allt starkare frigöra sig i tidens atmosfer. Annu är den kyrkliga församlingsprincipen i allmänhet sund och visar sig blott här och der förderfligt angripen. Men det är tid, att han blir fullt frigjord, om han skall stå emot förderfvets kringgripande. På de flesta orter befinner han sig 1 domningstillstånd. Ty om det ock, trots reaktionens sträfvanden, icke alldeles felas. de särskilda låndskyrkorna assimileradt andligt blod och enstaka sunda blodberedningskärl, då samtidens teologiska vetenskap, liksom ock den äkta evangeliska predikan, redan vunnit enstaka lefvande organer; så stå dessa dock ännu nästan öfver allt mycket isolerade, Det felas evangeliska kyrkan kommunikationsmedel, ledningskärl och kärlnät, som befordra det i samtidens lefvande blod förvandlade äkta gudsordet till de särskilda församlingarne, till lifvande och närande af denna lifskraft. Men vederbörande ha ännu alltid för litet förtroende till folkets bättre ande, detta folk tycks dem i följd af-sitt stigande deltagande i: tidens politiska och sociala intressen blott vara en slö t gudlöshet hemfallen massa, Antag att denna asigt verkligen vore riktig; att det ej funnes någon-sund, sedlig kärna hos folket, utom i pietisternas och junkrarnes lilla hop; antag att den nya bildningens ande.vore i princip. ,oförenbar med den sanna: kristendomen, :såsom Hengstenberg och Strauss -så samdrägtigt försäkra trots deras absoluta strid i öfrigt: hvadskulledå deraf följa? Skulle man då ej så mycket mer uppbjuda allt för att kalla till: lif sådana föreningar och brödraskap, som förmå hålla jemvigt med de materialistiska brödraskapen och tillika återlifva det kyrkliga intresset i församlingarne ? Att-det är en ganska mäktig ande, som aflägsnar: massorna från statskyrkan; att ett starkt sjelfmedvetande innebor hos honom; att. han med.mycken kraft, mod och klokhet: har att disponera öfver en-stor krets af medel, -kan -ej. vara kyrkostyrelsen: okändt. Hoppas man: då verkligen, att am Kr VR FARK RK ÄR atån da anta he