Aftonbladet – 21 november 1864, sida 3

mån som den yttre verksamheten upphörde. Ty nu voro Hallins krafter uttömda, Han vågade ej mera lägga Sif ned, ty när sjön slog öfver honom, kändes en liksom mera qvälvatide. Han hade försökt att sätta sig. men till följd af en olycksbådande steihet i sina lemmar, hade han då svårt att åter resa sig. Pumpen hade flera tummar fatt stå orörd. För att, 1 händelse fartyget hotade sjunka, kunna sätta det på strand, höll Hallin nära denna. I det längsta ville han dock försöka att rädda äfven jakten. Man vet, huru en sjöman kan älska sitt fartyg. Hallin styrde således in emellan Westergarnsholm och landet. Flaggan, som betydelsefullt satt på half stång, hade alltjemt fått blåsa. Dock syntes ingen lots af. De raske Westergarnslotsarne hade nemligen redan på förmiddagen, oaktadt den svåra stormen och höga sjön, begifvit sig ut mot ett större fartyg, som syntes vara i nöd, och det de ock slutligen lyckades föra till ankars på Klinte redd. Inkommen innanför Westergarnsholm så g Hallin under ångest och väntan en båt från land ställa sin färd till en på sagde holme ilandslafen jakt, utan att bemärka Hallin eller utan att ry sig om honom. Derefter sågs en annan båt styra samma kosa. Denna bemärkte Hallin och styrde ned till honom. När båtens besättning, fram på söndags eftermiddagen, steg ombord på Lydia, hade Hallin svårt att tala eller göra sig begriplig. Endast med största möda kunde han röra sina stelnade käftar och frampressa några ord. Medlidsamt och deltagande yttrade ock de ombordkomne, att med honom vore det snart ute. De togo emellertid hand om jakten och förde den i skymningen till ankars. hvarefter Hallin transporterades i land och inqvarterades hos en lots, der han vänligt behandlades och erfor allmänt deltagande. Afven här bekräftas den erfarenheten, att faran blir njugg på ord, i samma mån den blir diger på tankar. Under lördagen hade emellan de framfärdande ej vexlats andra ord, än i och för tjensten eller fartygets skötande och manövrerande. Vi tillägga ock, att sedan dess hade Hallin blott en enda gång tänkt på att någonting förtära. Han tog en beta bröd, men, som han sjelf säger, tuggan blef så stor i hans mun. att han icke kunde svälja den. Han fick då nere uti skansen tag i ett större stycke socker. Detta höll han mellan sina stelfrusna händer för munnen, och gnagade så derpå. Det var läskande. tyckte han, men något vidare försök i den vägen blef ej af. Så snart Hallin tycktes tåla vid en sådan flyttning, skickades på tisdags morgon från Klintehamn lämpligt åkdon för hans afhemtande. Väl ombouad instufvades Hallin i vagnen. Nu, på vägen till hemmet, måtte känslan afräddningen samt saknaden hafva vaknat i all deras styrka. Den härdade: sjömannen, som under den fasansfulla natten hade ådagalagt så mycken själs styrka, så mycket mod och besinning. föll nu i en konvulsivisk gråt, från hvilken han hade svårt att hemta sig. Hans reskamrat blef orolig öfver detta krampaktiga anfall. Svaret på dennes frågor hedrade Hallins hjerta. Dessa tårar gällde Olson, den trogne vännen och kamraten. En andel i den lilla jakten utgjorde Hallins förmögenhe.; men hur gerna, snyftade han, gåfve han ej den. om han ätven på den här färden hade haft Olsson vid sin sida! I hemmet väntades Hallin af en treårig sor och en i hög grossess varande och af ångest uppgifven hustru. ill föga heder för helsovården inom vårt land måste vi nämna, att Klintehamn, hvars befolkning dock är vida större än åtskilliga svenska småstäders, har sin tillhörande provincialläkare på 3(, mils afstånd stationerad i Wisby, och att för öfrigt närmsta läkarestation, Högby. ligger på 2! mils afstånd från Klintehamn. Till den sednare stationen, såsom den närmaste, skickades enast ett bud. Men som dithörande läkare var orta på resor i sitt distrikt, erhölls svar först på ondags eftermiddag. Detta svar häntydde på behofvet för Hallin af daglig läkaretillsyn, hvil ken å Klintehamn icke kunde åstadkommas, hvadan det rådet gafs, att ofördröjligen transportera Hallin till lasarettet i Wisby. Så skedde ock så fort sig göra lät på torsdags morgonen. Hvilka följderna skola blifva af Hallins kylska dor, det veta vi ej, och våga i det fallet ingen gissning. Hallin har härstädes gjort sig känd som en redbar och sträfsam man. Utfattig, i detta ords svåraste betydelse, kan han ej kallas; men mörka äro nu hans utsigter. Sedan han hittills med hustru och barn hade bebott ettenda hyrdt rum, längtade han efter ett eget hem. Ettsådanthar han just i sommar sökt bereda sig: men mycket återstår ännu att göra för att inreda och ordna det. Han har således satt sig ut, som man säger. Dertill kommer, att den lilla jakten, i hvilken Hallin eger hälften, och på hvilken och sin helsa han hade bygt sitt hopp om bergnin och ett så småningom afbetalande af sina skul. der, efter sin sednaste svåra färd behöfver en jemförelsevis dyr reparation och utstyrsel. Huru skall Hallin mäkta åstadkomma allt detta? Och för öfrigt! En sådan natts strid, som den ofvan tecknade, har dock något anspråk på deltagarde. Den själskraft, det mod, den besinning och härdighet, som bestodo denna strid, förtjena dock något erkännande. Sådana bragder vore ock värda sin tapperhetsmedalj. Bland dessa den fredliga sjöfartens idkare finnas ock hjeltar; men de strida sina strider alltjemt, och derför bemärkas de ej. På deras gungande valplats resas inga vårdar, och deras ordenssal är det vida blå gemaket under vågen. Såsom garanti, i fall äfven tidningar utom ön skulle vilja benäget intaga denna anspråkslösa berättelse, och till ledning, i fall någon kunde vilja med någon gåfva ihågkomma Hallin, hvil. ket blefve honom dyrbart icke blott såsom väl: behöfligt understöd, utan äfven såsom bevis på deltagande och erkännande, undertecknar jag mitt namn. Klintehamn den 12 November 1864. J, N. Cramör. Ordf. i Klinte komm.-stämma och nämnd. Adress: Klintehamn. —— (Insändt.) En musikälskare, som i fredags med stort nöje bivistade sednaste representationen af operan Faust på den kunglisa teatern och lifligt njöt såväl af den förträffliga ensemble hvarmed detta stora musikverk återgafs Aa hos