Aftonbladet – 21 november 1864, sida 3

fyr, hvilken den täta misten dock hindrade honöm att få sigte på. Man skyndade att vända, men i detsamma sprang vinden om på nordost. Jakten gick dock öfver, men vinden växte snart till en orkanlik storm. Stagfocken sönderslets, men af densamma kunde man ännu använda en liten trekant; likaså af storseglet. Med dessa lappar nödgades man pressa allt hvad man förmådde, för att sålunda gå tri landet i lä. Man lyckades ock med tillhjelp af dem att klarera land. Så gick dagen. Och så kom aftonen och skymningen föll uppå. Nymånen lyste matt, snarare egnad att öka det hemska i elementernas raseri, än att förmildra det. Emellan de rasande vågorna, och stundom snarare under dem, befann man sig redan som ien graf. På deras toppar kunde sjöstänket liknas vid det vildaste yrväder på land. Högt öfver den fiäsande vågen befann man sig i alla fall aldrig. Den lilla jakten var så nerlastad, att dess reling, när den låg i hamnen, befann sig blott en half fot öfver vattnet. Men snabb och lydig, ehuru skälfvande i hvarie fog, likasom förstode äfven hon faran, dök den lilla Ly: dia genom vågen eller hoppade öfver den. Man gjorde fåfänga försök att tända ljus i nakterhuset. Vågen släckte det alltjemt. och kompassen hoppade af nålen. Då upphemtades ur skansen en signallanterna, och med den emel: lan sina knän grep Olson åter i rortaljan, med ögat stadigt fästadt på kompassen, den man åter hade sökt få i ordning. Men pumpen fick ej heller glömmas. För att få den 1 gång måste dock vatten ihällas ofvan: ifrån. Hallin trefvade i halfmörkret och böjde sig ned för att i lofvart söka efter en pyts. D ropade Olson, att glaset i kompassen var sön: der. Hallin ville ej tro det, och Hann blott svara: åhnej! då en störtsjö kastade honom bak: länges. Hurra eller hur långt? Det visste han ej. Han kände emellertid att någonting snärjde om hans fot. När han åter fick hufvudet ötver vattnet och utan att veta huru det tillgätt, hade han fast i en tågända. Lifvets instinkter verka i sådana ögonblick mäktigt och underbart. Hallin har undrat deröfver att han, såvidt han minnes och oaktadt den tunga beklädnad, med hviken han i kölden och stormen hade försett sig, likväl flöt upp ända till skuldrorna. Vi förklara detta så, att Hallin, som säkerligen med förtviflans kraft höll tag i den ombord fästade tågändan, sålunda i någon mån likasom drogs ut ifrån sidan af den undanrullande vågen. När Hallin någorlunda hann sansa sig, såg han, på endast några alnars afstånd, framför sig jakten, hvilken nu emellan sjöarne låg stilla och likasom väntande. Hallin halade sig raskt intill den, och nu var det hans lycka att jakten var så låg och att störtsjön hade tagit bort brädgången. Så tungt och ovigt han var klädd, skulle han icke hafva förmätt hala sig upp i den smäckra tågändan. Nu behöfde han blott sträcka upp handen, så fick han med handleden tag om en stötta efter brädgången. Med andra anden fattade han i skansdäcket. Men äfven lunda förmådde han icke hjelpa sig upp. Då kom åter en sjö. Jakten lade relingen under vattnet, och Hallin befann sig inkastad på däck med en sådan våldsamhet, att han så när hade gått ut på andra sidan. Hallin befann sig således åter på däck. Han ropade på Olson. Stormen svarade med ilsket tjut, och den lystna vågen behöll sitt rof. Hallin förstod att han på den bräckliga farkosten, i natten på det ursinnigt upprörda hafvet, befann SE ensam. Brädgångar, ledstänger, nakterhus, allt hade dessutom störtsjön tagit med sig eller förstört. Hallin såg af dem något klammer skymta akter ut. Han tog denna skugga ett ögonblick för rodret och trodde att detta hade slitits loss. Var upptäckten -af Olsons förlust ett hjertestygn för vännen och menniskan; så var förlusten af rodret för sjömannen ett isande budskap om snar och oundviklig undergång. Snart fann dock Hallin af rorpinnens rörelser : att rodret var qvar. Men rortaljan var afsliten. Äfven de båda segellappar, på hvilka våra seg-. lare hittills hade byggt sin förhoppning, voro bortslitna. Men en riktig och bepröfvad sjöman ger sigj ej förr än i döden. Den ytterligare faran är för honom icke ett medusahufvud, som förstenar, utan en stridssignal, ett lystringsord, som skärper tanke och synkraft, ger vingar åt besinningen och spänner kroppens senor. Här var ej tillfälle att grubbla, här var ingen tid att förlora. Hallin trefvade sig förut. Der låg båten emellan masten och skanskappen, och af vantet hindrad att gå öfverbord. I båten fanns ännu ett klyfverfall. Det kapades. Rortaljan repare-:! rades eller ersattes så godt sig göra lät. Förl resten surrade Hallin sig fast vid pumpen ochå: rodret och tog sin plats vid det sednare. Hanl; tyckte att på kläder och händer började bilda sig is. Faran att nedisas var ett ytterligare och l förfärligt hot. Men pumpen, men faran att: s 6 sjunka borde dock först gifvas akt uppå. I båten lanns äfven en pyts, och efter omkring en haltl.s timmas arbete hade Hallin fartyget åter läns. Så tillbragte han nu sin tid, delad emellan pumpen och rodret. Stormen och vågen vorol nu de segel eller åror, som gåfvo framfart och! gjorde att fartyget styrde. Stundom lofvade det:! till, stundom ock kastades det af någon sjö uri sin lämpligaste riktning. Togs sjön rätt akter. . så gick den lyckt öfver. Bäst var när den togs på låringen. Jak:en låg dock nu tung och lik-: öjd, som en klippa, och öfverspolades alltjemt: af vågen. Hallin kastades af den alltjemt fram och åter. Af de slitna tågändar, med hvilka den: hvinande stormen dref en grym lek, fick hanj. stundom slängar, af hvilka han, oaktadt sin ; tjocka beklädnad. kände smärta. När de väldi-: gaste vågorna nalkades, kastade Hallin sig nedl: och slog armarne om pumpen, och lät så sjön ! gå öfver. Mera våt än förut kunde han åtmin-! stone icke blifva. Han befann sig alltjemt il; samma drägt som då han af störtsjön kastades : öfverbord. ; i 4 l ; Men småningom vaknade tanken på hvad kosa fartyget styrde och hvarthän det bar. Åt Gotland? Hallin hoppades det på grund af de beräkningar han under dagen gjort. Man fårsannerligen ej undra på att han, ensam i en sådan natt, vräkt fram och åter af vågen och stundvis under den begrafven, längtade efter dagen och sigte på land. Rudret lemnades således för några ögonblick, och Hallin begaf sig än en gång för-ut och ned i skansen. der han visste sig haj: en kompass qvar. Der och med tillhjelp af den . kunde han utröna att vinden hade dragit sig mera nordlig och att fartyget styrde sydost. Men lång tid till observationer medgafs ej. Åter kom en svår sjö. Vattnet störtade ned genom skanskappen, och Hallin måste åter på däck och akter ut, för att åter surra sig fast vid roder och pump. Här gjorde han i tankarne ett öfverslag och en, l! till följd af afdrift och omständigheterna i allo, naturligtvis högst osäker beräkning, och gissade l: sig, stäfra på Stenkyrkhuken. Söndags morgon i dagningen sköto ur vågen j några torn. Hallin igenkände slutligen Wisby.l: Sjögången derutanför var förfärlig. Hallin lyc-! kades dock sätta till flagg. Att ingen båt kunde i komma ut från Wisby, det insåg han. Menll man skulle väl ändå kunna se att han vari nöd, i och så hoppades han att söder om Wisby någon l 1 kunde sändas ut till hans räddning. Det hop-l4 pet blef sviket. Han fick drifva förbi både Wis-: by och Högklint, utan att någon skyndade till hans räddning. Söder om Högklint och innånför den blef dock sjon mindre omedgörlig. Så kom Hallin utanför Gnisvärd, styrande långsmed landet. Stranden var ej aflägse, ochl; om vinden stode, hade Hallin hopp om att rädda åtminstone sitt lif. Sprunge deremot vinden, . och drefve han än en gång till sjös, då — visste; han sitt öde. Förs id denna utsigt till nar Pr Rd