Aftonbladet – 21 november 1864, sida 3

derjemte vid sim ara sasom turste TOrpugtad, han skulle blifva bunden genom en försäkran, den man naturligtvis lät honom besvärja innan man gaf honom tyglarne i händer att styra hela landet intill Kongeån uteslutande uti tyskt intresse. Ja, det är mindre tänkbart att den danska nationaliteten i Nordslesvig skulle kunna tillkämpa sig någon trygghet, någon frihet att lefva under en hertig, som tillika vore dansk konung, än under en rent tysk hertig; ty om denne gjorde eftergifter åt danskheten — det torde villigt medgifvas att sannolikheten derför är mycket ringa — så skulle det öfriga Tyskland måhända icke bry sig derom; men en hertig, som tillika vore, dansk konung, skulle ieke kunna taga det obetydligaste steg,-utan att det blefve anmärkt och förb udet. Han behöfde i sanning icke, såsom författaren förutsätter, vara en förrädare för att undertrycka danskheten i Slesvig; han skulle såsom slesvigholsteinsk hertig vara eller åtminstone anses vara en förrädare, äfven om han icke vore det. Men icke nog dermed. Författaren medger sjelf, att tyskarnes, isynnerhet Preussens, fikande efter en sjömakt, haft väsentlig del i anfallet på Danmark, emedan besittningen af de holsieinska och sydslesvigska hamnarne är så att säga ett oundgängligt vilkor för en tysk sjömakt. Tror han då allvar samt, att Preussen någonsin kommer i tryggad besittning af denna genom dess vapen vunna position vid hafvet? Kan han verkligen mena, att en personalunion mellan Danmark och Slesvig-Holstein, sådan den under närvarande omständigheter kan tänkas möjlig, skulle skapa ett verkligt korrektiv? för monarkiens integritet, hvars upprätthållande han anser vara al vigt för Europa, emedan den hindrade Tysklands utvidgande på hafvet? Om än Preussen skulle finna sig 1 att Kristian IX blefve hertig i Slesvig-Holstein, är det då tänkbart, att man icke på samma gång skulle betinga sig Kiel och Eckernförde till örlogshamnar, herraväldet ja eganderätten till den projekterade kanalen, rättigheten att hålla besättning i Rendsborg och att för öfrigt utöfva militärmyndighet i landet, samt slutligen rätt att utskrifva sjöfolk i båda her:igdömena? Eller menar författaren att Europa icke skall tåla en sådan öfverenskommelse mellan Preussen och den nya elesvicholsteinska hertigen? Europa, som tålt hela den tyska våldsfärden mot Danmark! Nej, förvisso är Slesvig-Holsteins öfverlemnande till dynastien Gläcksborg otänkbar, om ej på vilkor, som skulle göra ej blott augustenborgarne, utan hvarje herrskare, som Tyskland kan insätta på det nya godset, till en blott och bar vasall under Preussen. I sanning, de personer visa ringa tankar om kung Kristian den niondes hederskänsla, som för det första tro, att han, som på sin tid vid förlust af sin successionsrätt lofvat hålla Danmarks rike tillsammans, nu, sedan han måst åsidosätta detta löfte genom Slesvigs afträdande, på köpet skulle vilja mottaga detta land såsom gåtva af rånarne, och dertill på vilkor som skulle göra honom till deras slaf. Preussen skulle till och med kunna lita säkrare på en slesvig-holsteinsk hertig, som tillika vore konung i Danmark, än på en som icke vore det; ty denne kunde dock tänkas en gång vid den tyska frihetsoch nationalitetsrörelsen blifva stark nog att afskudda sig Preussens ok; men en hertig, som tillika vore dansk konung, skulle alltid betraktas med misstroende af frihetspartiet i Tyskland. Behöfva vi vidlyftigt utbreda oss om hurudan danska folkets ställning skulle blifva, om dess konung under sådana vilkor — och de äro oundvikliga — bestege den nya slesvig-holsteinska hertigtronen? Det är otänkbart att han skulle vara vasall såsom her ig, utan att äfven blifva det såsom konung. Hvad hans förmåga angår att värna om lanskheten i Slesvig, så hafva vi sett att letta är en ren inbillning. Detstöd de danske slesvigarne privat och underhand kunde å i konungariket, skulle till och med blifva nycket svårare att gifva dem; ty konunganertigen eller rättare hertigkonungen skulle af sina tyska herrar nödgas att förtrycka hvarje sådant sträfvande i sjelfva Danmark. Men derjemte skulle folket, så länge det egde minsta litskraft qvar, vrida sig under det tyska inflytandet på regeringens politik, hvilket skulle göra sig gällande i alla förhållanden till utlandet, både fredliga och fiendtliga. Det skulle begagna alla författningsenliga medel att motarbeta ett sådant inflytande, och följden skulle blifva att hertigkonungen, för att göra sina herrar till viljes, måste åsidosätta danska folkets konstiutionella rätt. Så länge folket trycktes af det sista krigets olyckor, skulle det kanske vara tåligt; men hade det först åter samlat några krafter, och inträffade så en gunstig europeisk situation, skulle det lätt bringas att göra uppror — med mindre det dessförinnan blifvit fullkomligt demoraliseradt genom tysk invandring. Att gynna denna, att besätta landets embeten med tyskar — infödingsrätt i Danmark är ju genom fredstraktaten förbehållen alla nu lefvande slesvigare och holsteinare — att förebygga eller underkufva hvarje nationelt sträfvande, att göra tyskt språk, tyska seder och bruk till kännetecken på förnämhet och derigenom vinna de fåfänga — liksom genom attjå det fordna enväldets dagar framförallt göra armåns officerspersonal väsentligen tysk och hos densamma inprenta — om det eljest behöfs — prenssiska föreställningar om föraktligheten af allt sträfvande efter folkfrihet och om krigarens förpligtelse att lyda koungen i allt — äfven det författningsvidriga — detta skulle alltså blifva de så kallade danska konungarnes inre politik, som blott kunde leda till ettdera af de båda resultaterna: uppror, om folket egde kraft att motstå förtrycket, eller fullständig förtyskning. Men, invänder man, den danske konungen skall dock rimligtvis erhålla ett mäktigt stöd i utlandet mot den tyska påtryckningen, nemligen hos Ryssland, som han otvifvelaktigt skulle få att tacka för hertigkronan, om han får den och verkligen tar emot den. Ett herrligt stöd! Ur askan i elden! Vi