Aftonbladet – 21 november 1864, sida 3

PEECIUP LIG UU UTUHGAUGC IIUPPER Första bataljonen af österrikisk-mexikanska främlingslegionen, bestående af 800 man, var färdig att inskeppas i Triest. Munskapet hade tagit värfning för 5 år Jefter hvilken tid hvarje soldat får åt sig öfverlåtet ett stycke Jord, så att soldaterna sedan de uttjenat sin tid blifva kolonister. oe or Personalunion och skandinavism. (Med anledning af broschyren Några ord om danska statens nutid oeh framtid.) Feedrelandet? innehåller ett par artiklar, framkallade af ofvannämnda broschyr, hvilka vi anse oss böra meddela, isynnerhet der-: före att vi anse det vara fullkomligt i sin ordning att denna broschyr, ehuru utgifven på svenska, blir föremål för ett bedömande och en granskning ur dansk synpunkt. Vi är nemligen fullkomligt öfvertygade derom, att denna broschyr förskrifver sig från en reaktionär dansk penna. Ingen antiskandinaviskt sinnad person i Sverge har med så pass mycken uppmärksamhet följt danska törhållanden, att han på egen hand skulle kunnat skrifva en sådan framställning. De smärre faktiska misstag, som Feedrelandet i en not anmärker, såsom bevis på att skriften ieke kan härröra sig från en dansk, kunna allt för lätt ha tillkommit i den svenska bearbetningen. För ett uppmärksamt svenskt öga, som är förtroligt med dessa förhållanden och med de finare egendomligheterna och divergenserna i danska :ch svenska språket, röjer sig på flera ställen skriftens danska ursprung. 1 Det är värdt att lägga märke till huru Ihvarje begrundande at danska folkets framItid genast leder till denna skilj der vägvisarens ena arm pekar mot Tyskland och den andra mot Norden. Det ser ut Isom om man allmänt kände att en särskildt bestående dansk stat ären omöjlighet. Och denna känsla ligger äfven till grund för den svensk broschyr. Boken utgör till största delen en återblick på Danmarks sednare historia intill fredspreliminärerna af den 1 Augusti, hvarviu vi emellertid icke vilja dröja, då den blott utgör ett eko af den danska helstatliga reaktionens påståenden, angrepp på den nationella politiken och underdånigt lofprisande af Gläcksborgska huset, utan någon ny grund. Derefter följer hvad som ögonskenligen är författaIrens egentliga mål, hvartill den historiska Jåterblicken blott bildar inledningen: ett begrundande öfver påståendet, att personalunionen mellau det lemlästade Danmark och det nya BSlesvig-Holstein skulle vara den I önskvärdaste lösning för Danmark samt mest öfverensstämmande med Europas behof. Vi betvifla icke att förf. verkligen hyser deltagande för Danmarks väl, eller att han verkligen anser en ny förbindelse med herfTtigdömena för den minst farhga utvägen med afseende å danska nationalitetens bevarande. Men i det han utgår från den åsigten att danska folket är en öfvergångsled mellan Tyskland och Norden, och alltså frånkänner oss egenskapen af ett väsentligen nordiskt folk, röjer han dock tydligt, att han icke kan anse en stigande germanisering såsom någon egentlig olycka för oss; och de skäl han anför till rekommendation för personalunionen äro alltför ögonskenligt svaga, att vi kunna tro honom vara blind för att dess verkliga resultat skulle blifva Danmarks fullständiga anslutning till Tyskland. ÅA andra sidan afvisar han bestämdt och ifrigt hvarje skandinaviskt afgörande såsom skadiigt för Syerge sjelft, och man ledes dervid till tanken att hans ifver för personalunionen förnämligast kommer af atsky för skandinavismen, i det han mycket riktigt anser denna såsom det värsta hindret derför. Han har alltså endast uppställt dessa alternativer; om det tredje: Danmarks fortfarande bestånd såsom särskild stat, talar han icke och visar derigenom nogsamt att ban icke anser det möjligt eller praktiskt hållbart. Vi uppfordras alltså genom den svenska broschyren, hvilken vår reaktion med stort jubel tagit fasta på, att undersöka ej blott hvilka följder personalunionen skall hafva för danska folket, utan ock hvad inflytande den mäste få på Sverge-Norges framtida ställning; ty -kulle det visa sig att den blir till förderf för danska folket, tillintetgör dess nationalitet och bryter dess frihet, så återstår för oss — det måste förf. sjelf medgifva — blott en sak att eftersträfva, nemligen föreningen med Sverge-Norge; men då denna är omöjlig med mindre svenskarne och norrmännen sjelfve inse dess önsklighet för dem, eller åtminstone farorna af ett motsatt förhållande, så är frågan derom först uttömd, då vi tillika sett huru det gått våra brödrafolk genom danska folkets framtida anslutning till Tyskland genom en dynastisk union med BSlesvigHolstein. Alltså: IlIvad betyder personalunionen för danska folket? Det är icke godt att svara härpå innan man gjort sig reda för af hvad beskaffenhet denna förbindelse mäste blifva, om den eljest kan komma till stånd, en fråga, som vi här icke ämna diskutera. I detta hänseende visar sig rätt förf:s och hans danska liktänkandes förunderliga blindhet. De sluta med flit ögonen för allt som händt i Danmark och Europa sedan det fördömda revolutionsåret 13487. D;3: tro på rena allvaret att tillståndet före 1848 i hufvudsaken kan återställas, att om blott samma Åperson kallas herrskare öfver konungariket och hertigdömena, så skall denna kungahertig ega makt att hålla tyskeriet stången, säframt endast ingen Augustenburgare längre kan spinna ränker mot regeringen och lingen språkgräns mera ger germanismen förevändning. Vi vilja nu icke tala om att tillståndet före 1848, då ett danskfiendtligt embetsstånd i danska konungens namn och utan att han förstod att hindra det utöfvade det skambgaste nationalförtryck i Slesvig — att detta tillstånd var allt annat än önskligt och just med oundgänglig SA KA Ma Sa OT a 1 a d