Aftonbladet – 21 november 1864, sida 2

Mr Leslie!4 utbrast Leonora, och studsade tillbaka som om hon blifvit träffad af en kula. Ja, detta var också det sista ord ni sade, då jag sista gången såg er4, sade Leslie; som jag då var från mina sinnen, om en förbannelse då hvilade öfver mig — kan ni väl nu förlåta mig?5 Jag har för länge sedan förlåtit er, sade Leonora. Det vill säga, att ni inte önskar mig något ondt, sade Leslie; men är detta allt — innebär förlåtelsen endast detta? Mina ord inne endast en öppen och fullständig förlåtelse; ty ehuru wi då var mera orätlvis mot mig än jag kunde fatta, måste ni nu veta att ni hade orätt, ty annars vore ni nu inte här. Farväl! Nej, nej, för Guds skull stanna!4 rovade Leslie, fattade hennes hand och förde henne fram till fönstret. Derpå fortfor han i lägre ton: Inte för att sålunda vara slut oss emellan. Leonora, ni är för mig mer än lifvet. Ni har mitt öde i er hand;ni måste höra mig.? sDet är ingenting att höra, sade Leonora ; ?ni försköt mig, och jag fann skydd här. Er hustru sände mig hit. Jag har ingen hustruX, sade Leslie. Har ni inte? Jag har dock hört från miss Chansen sjelf att ni gifte er med henne.? Nej, hon är inte min hustru; hon är en orm som ringlat sig omkring; en djefvul, som bedragit mig. Jag är fri? Ni talar vildtX, sade Leonora. Låt mig oå. Må ni bli lycklig. Lef väll Kan ni lemna mig så, Leonora? Ni älskade mig vock fordom! Jag söker att glömma det förflutna, sade Leonora. SAllt är förbi. Låt mig gå! (Slutet följer.)