Aftonbladet – 21 november 1864, sida 2

nast kunna resa. Han stoppade på sig d penningar han hade till hands, inläste sin papper och bref i sin byrå, och ropade der efter på en tjenare samt bad honom att ge nast laga vaguen i ordning, lägga in nödig kläder och komma och hemta honom i de närmast liggande staden, dit han nu bega sig förut till fots. Den enda lättnad ha kunde finna från sina qval, var att sätta si; i en rastlös verksamhet, och han skyndad derför ut genom förstugan och ut på vägen utan att säga ett ord till någon och bät vande att möta den qvinna, hvars falskhe och list hade krossat hans lycka. Då drä.gen Kom till staden med åkdonet tog han sjelf emot kappsäcken och skickad honom tillbaka utan helsning eller förkla ring, och skyndade ig så fort som möjlig ned till kusten. Här begagnade han sig a första lägenhet för att komma öfver kana len, stod inom kort på Frankrikes jord och i en liten by endast några få mil från 95: Cecilias kloster. Det var en torsdag, och han erinrade sig att Leonora hade sagt honom, att detta va den dag, på hvilken pensionärerna hufvud. sakligast fingo mottaga besök. Han skyn dade derför att begagna denna slump föl alt ännu en gång få skåda detta kära anlete; men hans hjerta stelnade af fasa vid tanken på det tillstånd, i hvilket han möjligen skulle finna henne. Sexton må naders sorg — hvem vet hvilka härjninsar denna kunnat åstadkomma? Var hon ens der? Kanske låg hon i en evig hvila under klostergårdens gröna torfva? Eler, om hon lefde, kanske att hon hade a slöjan, blifvit en verklig nunna, och sålunda, ehuru lefvande, vore död för hoom ; kunde hon väl för!åta honom? Hade van icke trott på anklagelser, med hvilka