föreställningar, kunskap eller okunnighet om denna ändliga verld och desslagar. T. ex. i berättelsen om rike mannen och Lazarus ville Kristus ej beskrifva personernas verkliga tillstånd efter döden, hvilket vore lånadt ur allmänna föreställningen, men det praktiska i berättelsen vore gudomligt. Så stode inspireradt och menskligt om hvartannat i bibeln. Misskänner man denna inspirationens inskränkning, så faller man i skadlig villfarelse, gör process mot en Galilei och kristendomen blir föraktlig för många. Det sanningsälskande i dessa Guizots antydningar må vinna allt erkännande; men sjelfva utredningen af inspiration och uppenbarelse, som alltigenom sväfvar i det Pöfvernaturligas? obestämdhet, är ej stort bättre än de gamla moderatare supranaturalisternas och tar sig fattig ut bredvid Tholucks, v. Hofmanns, Rougemonts, Kahvis och Rothes djupare uppfattning. Emels lertid har Guizot ingalunda, som han tror, försvarat, utan ganska betänkligt rubbat inspirations-dogmen, ty denna dogm?, för att hålla oss till dess nyaste expression, lydde häromdagen i Wäktaren sålunda: De troende antaga och måste antaga med obetingadt förtroende hela innehallet af bibeln som Guds ord, och tviflarnes inkast gälla för dem föga. Också är detaf största vigt, att man fasthåller bibelns inspiration till alla delar, dess anspråk på ofelbarhet och fullkomlighet, fordrande ovilkorlig undergifvenhet. De kristne böra icke jemka med sig i denna fråga.? Man bör vara tacksam för detta yttrande; ty man vet nu ändtligen hvad Wäktaren menar med de troende? och de kristne?, och hvilka man har att räkna till vo froshjeltarne?. Fara värdt är att äfven Guizot till slut kommer på venstra sidan med sina oheliga spekulationer?. Kap. 7 afhandlar Gud och Abraham, Gud och Moses, Gud och konungarne, Gud och profeterna samt de messianska förhoppninarne. Guds handlande utvecklar sig i enna höga historia? — säger han, utan att synas känna till de oäkta ställena hos Esaias m. fl. — utan att undertrycka menniskornas handlande, undret tar in sitt ställe bland händelsernas naturliga lopp, judiska folkets äregiriga längtan blandar sig med profeternas framtidssyner, det gudomliga och menskliga, ingifvelsen ofvanifrån och den nationella inbillningens flygt, framstå tillsammans. Man måste skilja dessa särskilda elementer från hvarandra, höja sig öfver ders hopblandning och hålla blicken riktad på den himmelsstråle, som genombryter den jordiska dunstkretsens dimma. Då förvinna de stridiga utläggningarnes svårighe. ter, historien lägger i öppen dag deras djupa betydelse och trots de menskliga ordomhöljena uppenbarar sig Guds plan i sin majestätiska enkelhet.4 I kap. 8 betraktas Jesus Kristus enligt evangeliet Chvarmed förstås nya testamentets alla skrifter). I enkla, ädla drag framställas Kristus och apostlarne, Kristus och hans bud, Kristus och underverken, Kristus förhållande till judar och hedningar, Kristus och qvinnorna, Kristus och barnen, Kristus sjelf. Ingen skilnad göres mellan de tre första evangelierna och det fjerde, mellan pastoralbrefven och Pauli äkta bref, mellan de obestr:dda skrifterna och de vetenskapligt betviflade. Försöken att så mycket som möjligt bortförklara det öfvernaturliga i Jesu lif anser Guizot lika barnsliga som sträfvandet att ställa idealet i det öfvernaturligas ställe och vilja uppresa den religiösa känslan på den kristna trons spillror. Han slutar sin bok, med afseende härå, sålunda: Det heter att göra för mycket och tör litet. Menniskosjälen nöjer sig ej med hvad man tillåter henne och menniskostoltheten ej med hvad man vägrar. Om man menniskovetenskapens namn i den ändliga verlden vågar bestämma gränserna för Guds makt, så måste man än mer våga afsätta Gud sjelf?. Mycket rätt, om Guizot också hade rätt att förklara sitt gudsbegrepp för det enda berättigade och öfverhufvud kunde ja en sådan rätt i anspråk för någon viss id och för någon viss skola. Nog: den store statsoch vetenskapsmannen tycks ej vara fullt vuxen sin uppgift; han känner alltför litet hvad som nu rörer sig på bottnen af dessa stora frågor. Han var alltid mer en auktoritetens än kritikens man; han tar de religiösa frågorna ungefär sådana som han i sina yngre är under allmänna studier fenn dem. Deremot visar boken i alla sidor, som beröra Guizots e erfarenheter och tankearbeten, den utmärkte nannens vida synkrets och storartade förnåga. Om hon derför icke har någon synnerlig betydelse för den teologiska vetenskapen, blir hon dock angenäm och upppygglig att läsa för mången och alltid af ntresse för hvarje läsare genom åtskilliga ramstående partier. För öfrigt är Guirot ntet mindre än ortodox. Han står verklisen långt närmare än han tror intill Colani, Schorer, Coquerel och andra antagonister. dan tillhör mera de teologiskt ?förskräckta in de teologiskt konservetiva. Han fruktar ör instörtandet af för längesedan underrräfda dogmatiska former och inser ej, att ov 0 a lönt cat Ebramlement, Loi däre pour la mort, est pour Venfantement. — Professor Rötsbher i Berlin har för afigt att utgifva en qvartalsskrift: Dramaturlische Blätter. Ändamålet, skådespelarkonstens wöjande, är visserligen mycket lofligt, men detta indamål lär svårligen kunna ernås genom lärda handlingar. — Bible de Vhumanite, par Michelet innes våller hvad man kallar historiens filosofi. Miches et har uppfattat den andel, som mensklighetens edande folk tagit i de högsta idernas utbil lande. Han börjar med indierna, perserna och rekerna, hvilka han betecknar såsom ljusets olk. och går derpå öfver till gkvrningene nat