SLUTAR OLYL (CA 139 NUV. Bref från Londen. (Från Aftonbladets korrespondent.) London den 12 Nov. 1864. Manchesterskolan har efter sin stora seger i spanmålsoch irihandelsfrågorna undergått märkliga förvandlingar. Den har erhållit en betydlig utvidgning både i afseende på sina principer och sin verksamhet. Triumferande under åren 1846, 1847 och 1848 tycktes den till en början ifrån den tiden hafva inslumrat. Den hade i öppen kamp tillvunnit sig allt hvad den påyrkat och tycktes sålunda ej längre ha något skäl att existera. Sir Robert Peel först, sedan hrr Gladstone och Milner Gibson hade af handelsfrihetens störa princip lyckats draga och tillämpa alla de praktiska konseqvenser, som skolan hade uppställt; det återstod alltså för denna ingenting annat än att med bifall helsa deras ädla och helsobringande sträfvanden. Derför hörde man ock under 13 års tid, ifrån 1843 till 1861 nästan aldrig talas om Manchesterskolan. Det var söndringarne och det borgerliga kriget uti Nordamerika, som väckte upp henne ur denna långa slummer. Denna stora bomullskris kommer att göra epok i Englands historia. Först och främst utvisade den för hela verlden mer än någonsin tillförne det bråddjup, hvaruppå Englands så prisade välstånd är grundadt. Ett enda utländskt krig har förmått taga brödet och förtjensten ifrån hundratusentals arbetare. Detta var förfärligt, då man betraktade det ur mensklighetens synpunkt, och ytterst vådligt från politisk synpunkt. Vidare har denna förfärliga kris afslöjat alla de skatter af moralisk kraft, praktiskt för stånd och rent demokratisk öfvertygelse, hvilka ligga förborgade under den engelska arbetarens råa yta — och på samma gång hela den förvända egoismen inom Englands konservativa klasser. Redan länge afundsjuka på den växande storheten hos Nordamerikas unga jätte, af hjertat hatande denna allmänna demokratiska anda, som utgör själen deri, och framförallt befarande, att det lysande exemplet af demokratiens herrliga triumf och detta blomstrande välstånd på andra sidan oceanen skulle återverka på Englands folkmassor, betraktade stamträdens och bankernas aristokrater med förtjusning denna fruktansvärda: kris, som hotade att krossa och tillintetgöra Förenta Staternas republik. De ville begagna den bomullskris, som blef en oundviklig följd af kriget, och som i England åstadkom så mycket elände och så förfärliga lidanden för att uppegga engelska folket emot nordamerikanarne. Det är inga tvifvel om att de i fall detta hade lyckats dem icke skulle hafva genast omfattat Söderns slafegares port emot Nordens republikaner och förlarat dessa sednare krig. Men de ha ej vågat detta, och de ha ej vågat det endast derför, att massan af Englands arbetare i trots af alla sina lidanden, förorsakade af det borgerliga kriget i Amerika, uti Nordens republikaner igenkänna sina bröder, sina naturliga bundsförvandter och de naturliga representanterna för demokratiens stora princip, förblifvit döfva för alla trolösa insinuationer, för aristokratiens alla sirenstämmor. Ursinniga tidningsartiklar, broschyrer i samma tonart, meetings — ingenting hade sparats af aristokratien för att draga arbetareklassen med sig. Ingenting hjelpte, arbetaren förblef orubblig, mer än någonsin passionerad vän af Förenta Staternas demokratiska institutioner och makt. Detta vackra resultat har män till största delen att tillskrifva engelska arbetarens egen dygd, men äfven till en del den plötsligt nyvaknade Manchesterskolans mäktiga propaganda och verksamhet. Nyvaknade — sade vi — ty den hade ända hittills lugnt hvilat på sina lagrar från 1847 och 1848; men det buller som hennes gamla ovän, aristokratien upprört af dåliga passioner nu åstadkom, uppryckte henne på en gång ur hennes slummer, och då hon såg denna sin fiende försatt i en så liflig rörelse, grep äfven hon till verket. Hon vaknade upp, mera demokratisk, mera antiaristokratisk, jag skulle nästan vilja säga mera republiansk än då hon insomnade. Monarkien i England är en aristokratisk institution, icke en borgerlig. Manchesters borgare ha alltid hyst en liflig och naturlig sympati för sina bröder i Nordamerika. Men ifrån den stund de sågo dessa bröder och deras institutioner med så mycken förbittring angripna af den engelska aristokratien, som är deras gemensamma fiende, har denna sympati blifvit en passion, som kom dem att begripa huru det icke blott var Förenta Staternas republikaner som de älskade, utan ock dessa staters republikanska och borgerligt demokratiska institutioner. Från den stunden har i Manchester bildat sig ett republikanskt parti, som bland sig räknar ett stort antal rika köpmän, och hvars chef är hr John Bright. etta parti har börjat med att bilda en stor association till förmån för Nordstaternas republikaner; det har skickat flera af sina medlemmar till Amerika i ändamål att med dessa republikaner förbrödra sig. Derpå har det öppnat en förbittrad kamp emot aristokratien och angripit denna på dess sårbaraste punkt: fideikommiss-systemet och de vid besittningen af fastighet fästade privilegier. Sedan ungefär ett år tillbaka genomreser hr Bright hela England, och förklarar öppet, att aristokratien fordom orättvist satt sig i besittning ef jorden, samt att den engelske bonden är den olyckligaste menniska i verlden. Cobden understödjer honom i denna kamp. Manchesterpartiet har med belåtenhet emottat hr Gladstones och lord Sianleys fram