gar, samt illustrerad med 12 prospekter i litografi och 3 kartor. Meåditations sur Vessence de la religion chretienne par M. Guizot, Paris 1864. Den berömde statsmannen, utmärkte forskaren och store stilisten har här lemnat ett betänkande öfver kristendomens väsen, som ur flera synpunkter är anmärkningsvärdt, ej minst derigenom, att det visar, hur en öfverlägsen förmåga, som lyst på många andra fält. ej ostralfadt vågar sig in på den kritiska teologiens område, så vida man ej egnat någon längre tids studier och begrundande åt denna samtidens kanske mest brinnande fråga, som nu tar i anspråk så många hjelpvetenskaper och så vidt utgrenade detaljforskningar. Att Guizot, trots det myckna sanna, goda, stora och upphöjda, som möter i hans bok och hvarige nom han står så högt öfver den vanlig apologetiken, likväl icke tillräckligt bemäktigat sig och ej gjort sig fullt hemmastadd i det ämne, han vill beherrska, och framför allt sjelf ej är så ortodox som han vill och inbillar sig vara, det visar sig i hvarje kapitel af boken. ed högsinnad öppenhet förklarar denne mäktige de konservativa verldsintressenas förkämpe, att blott under frihetens herravälde, genom fri undersökning, kan den rätta kraften erhållas för trons räddning. Religionsfrihet skall bli den civiliserade verldens gemensamma rätt och tillhörighet. Forskningsanden, demokratiens öfvervigt och den politiska friheten ha blifvit herrskande fakta, som aldrig mer kunna undertryckas, utan efter hvilka alla statsinrättningar måste foga sig och med hvilka alla moraliska auktoriteter måste sluta fred. 7?Vetenskaperna skola inom nutidens samhälle utveckla sig i fullt oberoende af sina metoder och resultater; demokratien skall befästa sig på alla redan vunna punkter och på alla till buds stående banor; och den politiska friheten skall, trots alla stormar och misstag, mer eller mindre långsamt erkännas som den. nödvändiga garantien för alla eröfringar och för allt i laglig ordning möjligt framskridande.? Sedan författaren i en vacker inledning afhandlat dessa och andra allmännare ämnen, börjar han sitt Kap: 1, alldeles som Feuerbachs Wesen des Christenthums, med de eviga frågorna, hvarpå skilnaden mellan menniskan och djuren, mellan det religiösa och filosofiska behofvet, beror; han bekla gar de ädla själar, som tro sig kunna med obestämd religiös känsla utfylla denna lucka, och hånar däraktigheten af den filosofi, som nekar problemerna i stället för att lösa dem. Detta 1 hög stil affattade kapitel kan läsas nästan med odeladt nöje. Kap. 2 vill visa hur endast de kristna dogmerna äro egnade att fullständigt lösa nämnda frågor, och skapelsen, försynen, arfsynden, menniskoblifvandet, återlösningen afhandlas särskildt. Här erinras man äter om Feuerbach. Samma den menskliga andens och sinnets behof, i hvilka Feuerbach finner det menskliga ursprunget till dessa läror, äro för Guizot ett bevis för deras gudomliga sanning; t. ex. då han förklarar hur endast läran om arfsynden kan rädda menniskan ur alternativet: antingen att anse det onda som verldens eviga, nödvändiga beståndsdel och dermed neka Gud, skapelsen, försynen, liksom menniskans moralitet och frihet, ansvar och hopp; eller göra Gud sjelf tillräknelig för det onda. Detta kapitel, som sålunda handlar om de kristna dogmerna, såsom ock dess rubrik lyder, är alltigenom bekajadt med svagheter. Sjelfva begreppet dogmer? fattas mycket oklart. Man må vara dem afvog som tvångssatser, medelst hvilka visserligen grymt förtryck blifvit öfvadt, hvilket man nu med rätta tillbakavisar, då ej längre makten och våldet, utan den fria diskussionen, bestämmer vårt förhållande till Gud. Men den kristna religionen har sina fundamentala ider, för att lösa hvarje fråga, och kallar dem sina dogmer.? Författaren har sålunda ingen aning om den teologiska betydelsen af dogmer, hvilka ban anser identiska med kristendomens fundamental-ider eller grundpostulater. Visserligen vill han ej försvara alla trosartiklar, som man kallat dogmer; ett menniskoverk vore inblandadt i gudsverket och proklamerades som dogm. Ej byggnadens inre delar borde undersökas, så länge sjelfva fundamentet vore skakadt;