Aftonbladet – 19 november 1864, sida 2

sade mr Chausen. Laura har ännu inte helt och hället lyckats besegra den svartsjuka, som Leonora väckte hos henne; men det bör du inte bry dig om; fruntimren äro ju alltid oförnuftiga i den vägen, och man måste ha öfverseende med dem. Hvad har jag väl gilvit henne för anledning till svartsjuka? frågade Leslie. Det var naturligtvis före ert giftermål; jag talar om den häftiga tvisten er emellan, då vi alla skildes åt. Beklagade hon sig då öfver mig? Nej, visst inte; det får du inte tro. Men då jag såg huru olycklig hon var, kunde jog inte låta bli att fråga henne om hvad som stod på, och då fick jag för första gången veta att ni voro förlotvade. Hon fruk:ade mycket att Leonora skulle fånga di : sina garn, oaktadt den unga flickan hela iiden var förälskad i Bicester. Berättade hon dig allt detta? Ja, det gjorde hon. Verkligen! sade Leslie. Men det kan också vara detsamma. Jag börjar nu begripa alltsammans. Och hvad sade sir Peter? Jag talade inte vidare med honom om den saken. Af det lilla han sade fattade jag emellertid så mycket, att han urskullade sitt uppförande med den upplysning han hade fått af Laura om er förlofning3; ty då ni vora förlofvade, hade han ju rätt tt göra sig artig för Leonora, medan du eremot inte hade det. Han medgaf för pfrigt, att hon ständigt undvek honom så ycket hon kunde, och att han hade gjort rätt uti att så envist förfölja henne. (Forts. följer.)