Aftonbladet – 19 november 1864, sida 2

AV 00 OÖDUMA IEI A SMA 0 YE0IN VER a on lemna de nya herrskarnes land, hvilka offer måste de ej bringa? Måste de icke lemna ställen, som varit dem kära, och anse de trakter, hvilka de hittills med stolthet räknat till fäderneslandet, drabbade af en förbannelse, och der de icke längre med tillfredsställelse kunna lefva? I sanning, om man känner detta lefvande, om man ställer tydligt för sina ögon, att här är fråga ej blott om skog och mark, ej blott om boskap och handelsvaror, utan om menniskor, om väsenden med tankar och känslor, då vämjes man vid en traktat, som raktar alla menskliga rättigheter, och man känner, att dess försäkringar om fred och vig vänskap äro tomma ord, och att dess ikallande af den allrahögstes namn blott är pj gudsförsmädelse. Man inser att här gif vits löften, som de, på hvilkas vägnar de blifvit gilna, icke kunna och icke böra hålla; ty det är hvarje menniskas pligt att göra sitt till att sanning och rätt blifva gällande. Sorg och harm äro dock icke de enda känslor traktaten framkallar. Äfven ovissheten om vårt öde, frågan om framtiden framträder lefvande, då det första starka intrycket blifvit utplånadt. De länder vi bebo äro afträdda, vi få icke längre betrakta Dannebrogen som vår nationella symbol och kalla Danmarks inbyggare vära bröder, vi skola blicka mot söder och vända s till Preussens och Österrikes herrskare som våra öfverhufvuden; men det talas ven om dispositioner, som konungen af Danmark skall erkänna. Måhända skola då icke länderna fortfara att vara preussisk-österrikiska provinser, kanske skola vi ännu en gång lemnas till andra herrskare! Vid dessa antydningar uppfordras man att vända blicken mot framtiden, för att möjligen komma på det rena med hvad vi hatva att vänta; men denna osäkerhet om vårt öde gör det äfven till en pligt att allvarligt öfverväga, huruvida dessa olika dispositioner, hvartill utsigt blifvit oss öppnad, äro af beskaffenhet att kunna gifva oss någon trygghet mot de faror som hota oss. Det är ju Preussen och Osterrike, eller snarare blott den förstnämnda makten, som skola vidtaga dispositionerna, och hvad ligger då närmare än att tro, att de helst vilja behålla de eröfrade länderna såsom egna provinser. Vi skola i sådan händelse efter all sannolikhet komma under preussisk öfverhöghet, Österrike ligger för långt bort; och hvad följden skulle blifva för den danska befolkningen, derom behöfva vi icke anställa många betraktelser. Polackarnes öde i Posen häfver hvarje tvifvel; ett systematiskt förtryck skall genomföras, såsom det redan längesedan är börjadt, och förslår icke detta, så skola i en handvändning fabriceras sammansvärjningar och upprorsplaner, och innan många ärs förlopp skall man läsa om en ny process i Berlin, men då om en ?Dänenprocess?, i stället för att vi nu se en Polenprocess?. Dock vore det möjligt och det ser nästan så ut, som den omedelbara annekteringen kunde stöta på många svårigheter och blifva kinkig att genomföra: då måste vidtagas andra dispositioner. Det är lätt nog att se, hvilka de skulle blifva; ty de måste ju afse att på en omväg skaffa Preussen just samma makttillökning, som det icke kunde uppnå på raka vägen, och hvad ligger då närmare än att gifva länderna en ?sjellständig? herrskare, som endast till tacksamhet för den krona, han finge i present, skulle visa den oegennyttige gilvaren vissa tjenster och eftergifter. Men ingen lärer väl betvifla, hvaruti dessa tjenster skulle bestå: preussisk militärorganisation. garnison i Rendsborg, örlogshamn i Kiel. gemensam diplomatisk representation 0. s. V., alla dessa småsaker, som väl icke hindra herrskaren att bära hertigkronan och glädja sig åt sin egen hofhållning och sina prydliga kammarherrar, men som dock för hvar och en annan skuile framställa ?hertigen? såsom en preussisk ståthållare. Följderna af ett sådant system skulle för befolkningen naturligtvis blifva alldeles desamma som af det första, och det vore alldeles likgiltigt, om man kallade ståthållaren Fredrik eller Kristian. Augustenborgaren såsom hertig (eller ståthållare) öfver ett ?Schleswig-Holstein skulle af upprorspartiet helsas med glädje, men för den danska befolkningen skulle han utan tvifvel vara den odrägligaste herrskare; ty härstammande från en landsförrädisk slägt och i Preussens hand en tid bortåt begagnad såsom en docka, hvilken lät utkläda sig på den tyska nationalbegeistringens bekostnad, skulle han fortfarande bliva föremål för djupt förakt, och för att stödja sin makt skulle han nödgas på det närmaste sluta sig till tyskarne i sina länder, medan danskarne skulle vara prisgifna åt godtycket. Såsom en bättre lösning kunde möjligen en och annan anse en personalunion med Danmark under kung Kristien. Endast namnet: den danske konungen kunde i yttersta nödfall ega någon lockelse; men man skulle snart få ögonen öppna för att detta blott vore ett bländverk. Sammankopplade med holsteinare och tyska slesvigare, som i det nyss slutade kriget förrådt Danmarks sak och säsom öfverlöpare kastat skugga på danska armån, skulle danskarne i Slesvig vara skilda från sina bröder i konungariket genom en mur, som det skulle blifva så mycket svårare att nedbryta, som det just tör de utanför stående måste se ut, såsom hade de allt hvad de kunde önska; och under ett preussiskt regeringssystems oundvikliga inflytande skulle den danska nationaliteten framsläpa sitt lif i ett uselt tillstånd, intill dess den omsider dukade under obemärkt af främmande och förbisedd af de lyckligare bröderna i konungariket. Ered och vänskan?. com i traktaten ut