Aftonbladet – 19 november 1864, sida 2

Nej, nej, Leslie! utbrast Laura. Det var inte min mening.4 tHad menade du då? Och hvartill tjenar väl öfver hufvud taget detia hemlighetsfulla språk? sade mr Chausen. Det är bäst att rent ut berätta alltsammanst, sade Leslie; jag kan ändå inte i längden bära denna tryckande börda. Det var den unga flickan, som ... tHuru! ar det om Leonora ni tala! inföll mr Chausen. Ja, allt det der fick jag ju veta af Laura samma dag då ni reste bort, och då Peter intog din plats i min vagn emedan du begaf dig... jag vet inte hvart. Men hvad betyder väl den saken? Laura förlät dig ju alltsammans. Förlät Laura mig? sade Leslie förvånad. tJa, jag vet inte om detta just är det ord som älskande begagna sins emellan; men ni blefvo ju i alla fall försonade, eftersom ni nu äro man och hustru. Låt oss tala om någonting annat, sade Laura. Jag skall strax förklara dig hvad han menar, yttrade hon derpå i en hviskande ton till Leslie. Nej, med din tillåtelse vill jag sjelf söka komma underfund med hvad din bror menar, sade Leslie. Jag kommer mycket väl ihåg den dag om hvilken du talar, Laurence; men som du påminner dig var jag frånvarande, så att jag inte vet hvad ni då företogo er. Din systerson intog således min plats? Ja, det gjorde han. Taura öfvertalade honom att göra det. De reste ett stycke i hvarandras sällskap, sade Laura. Men du glömmer alldeles, Laurence, att vi kommit öfverens att företaga en promenad tillsammans. Det är bäst att vi gå med detsamma; annars blir det för sent.4